Bakom masken

Finns en sprucken människa

Bakom Masken

En pjäs om varat, tvivlet och jakten på sanningen

Personer:

VARAT – stilla, tungt, ofrånkomligt
TVIVLET – rastlöst, skarpt, obarmhärtigt
DEN SÖKANDE – en människa, söndersliten men levande
RÖSTEN – kan vara Gud, samvetet, tomheten eller allt samtidigt

(Scenen är mörk. En ensam mask ligger på golvet. Ljuset är kallt. Tystnad.)

SCEN I – VARAT

(VARAT står stilla. DEN SÖKANDE sitter hopkrupen.)

VARAT:
Du är här.
Det räcker.

DEN SÖKANDE:
Nej. Det gör det inte.
Att vara räcker inte när jag inte förstår varför.

VARAT:
Du andas.
Du existerar.
Du upptar rum i världen.

DEN SÖKANDE:
Men vad betyder det om allt är tomt?
Om mitt liv bara är tid som förbrukas?

(VARAT närmar sig långsamt.)

VARAT:
Du frågar för mycket.
Du glömmer att vara.

SCEN II – TVIVLET

(TVIVLET bryter in. Snabbare ljus. Pulserande.)

TVIVLET:
Nej.
Han frågar inte för mycket.
Han frågar för lite.

(Till DEN SÖKANDE)
Vem är du när ingen ser?
Vem är du utan roller, utan masker, utan lögner?

DEN SÖKANDE:
Jag vet inte längre.
Jag har burit så många ansikten att mitt eget försvunnit.

TVIVLET (leende):
Bra.
Där börjar sanningen.

SCEN III – FASADEN

(DEN SÖKANDE plockar upp masken.)

DEN SÖKANDE:
Bakom den här har jag varit trygg.
Bakom den har jag sluppit känna.

TVIVLET:
Och bakom den har du ljugit.

VARAT:
Masken är också ett sätt att vara.

DEN SÖKANDE:
Men är det ett sant sätt?

(Tystnad. RÖSTEN hörs för första gången – låg, ekande.)

SCEN IV – GUDOMLIGHETEN

RÖSTEN:
Sanningen är ingen plats.
Den är ett sår.

DEN SÖKANDE:
Är du Gud?

RÖSTEN:
Jag är frågan du aldrig blir färdig med.

DEN SÖKANDE:
Varför är världen så trasig?
Varför är jag trasig?

RÖSTEN:
För att du kan känna.
För att du inte är färdig.

TVIVLET:
Eller för att det inte finns någon mening alls.

RÖSTEN:
Eller för att meningen inte är given.

SCEN V – JAKTEN

(Ljusen blir hårda. Alla rör sig.)

DEN SÖKANDE:
Jag har jagat svar i religion.
I filosofi.
I kärlek.
I hat.

Och varje gång jag tror att jag funnit sanningen
rasar den.

TVIVLET:
För att sanningen inte vill ägas.

VARAT:
För att den vill levas.

RÖSTEN:
Du söker Gud som om Gud vore ett svar.
Men tänk om Gud är själva sökandet?

SCEN VI – AVKLÄDNADEN

(DEN SÖKANDE tar av sig masken och släpper den.)

DEN SÖKANDE:
Om jag inte vet vem jag är…
om jag inte vet vad som väntar…
kan jag ändå vara sann?

VARAT:
Ja.

TVIVLET:
Bara då.

RÖSTEN:
Sanningen bor inte i vissheten.
Den bor i modet att stanna kvar i tvivlet.

SCEN VII – SLUTET (ELLER BÖRJAN)

(Masken ligger kvar på golvet. Ljuset mjuknar.)

DEN SÖKANDE:
Så det finns ingen slutpunkt?

RÖSTEN:
Nej.
Bara djupare lager.

TVIVLET (viskande):
Och det är skrämmande.

VARAT (lugnt):
Och vackert.

(DEN SÖKANDE står kvar, utan mask. Andas.)

DEN SÖKANDE:
Då fortsätter jag.
Inte för att finna sanningen.
Utan för att våga leva nära den.

(Mörker.)

SLUT.

Z B S