De som går utan hemvist

Jag föddes inte med världen
utan vid sidan av den.
Som om något i mig redan från början
stod felstavat i tillvarons bok.

Jag finns.
Men mitt varande är genomskinligt.
Jag går genom rum där andra slår sig ner
och lämnar spår av skratt, av självklarhet, av namn.

Jag lämnar bara efter mig
en känsla av drag
som när en dörr stått öppen för länge.

Utanförskapet är inte ensamhet.
Det är att vara omgiven
och ändå inte nådd.
Att stå mitt ibland människor
och känna hur avståndet inte mäts i meter
utan i blod.

Jag lär mig tidigt
att bära mig själv tyst.
Att inte störa.
Att inte kräva.
Att inte vara för mycket
eller för lite
utan precis tillräckligt osynlig.

Tröttheten kommer långsamt
och sedan plötsligt.
Den lägger sig inte över mig
den går in i mig.

Den bor i benen
som bly.
I armarna
som en vägran.
I bröstet
som en ständig uppförsbacke.

Jag är så trött
att tanken på morgondagen
inte längre är framtid
utan dom.

Hur skall jag orka en dag till
när denna dag redan tog allt?

Ångesten är ingen storm.
Den är ett hantverk.
Hon sitter tyst vid sin vävstol
och arbetar.

Hon väver in hjärtklappning i mina muskler,
snör andetagen tätare,
gör kroppen till ett rum
där flykt inte längre är möjlig.

Hon lämnar inga pauser.
Inga hål för vila.
Jag bär hennes arbete
under huden.

Sorgen följer inte efter.
Hon går bredvid.
En gammal följeslagare
som inte längre behöver presentera sig.

Hon säger inget.
Hon gör bara världen tyngre
än den borde vara.

Och ändå fortsätter jag.

Inte för att jag tror på ljuset.
Inte för att jag hoppas.
Utan för att steget tas
av gammal vana.
Av rörelse.
Av det faktum
att kroppen ännu minns hur man går.

Men det finns ett rum
som inte avvisar mig.

När jag skriver
när färgen möter duken
upphör världen att fråga vem jag är.

Där finns inga krav på sammanhang.
Ingen skuld i tröttheten.
Ingen misstro mot smärtan.

Pennan och Färgen
är gamla väsen.
De har sett detta förut.
De vet hur människor går sönder
utan att falla helt.

De tar emot min börda
rad för rad
lager för lager.

I skapandet
blir jag inte fri
men jag blir verklig.

Och kanske är det detta mitt liv är:
inte en resa mot helhet
utan ett vittnesmål.

Att jag bar detta.
Att jag gick trots tyngden.
Att jag fanns
även när världen inte såg mig.

Z B S

---

Andra inlägg

• EPOS – Utan hud
• Sagt av mig, utan skydd
• EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen
• Sorgens högtidliga språk
• När Lucia vandrade genom vintern
• Inuti tystnaden bor jag
• Introvert
• Ett rum utan tid och utan mig
• Skärvor av något som var