Finns en sprucken människa
En krönika om sorg, ångest och självförakt
Bakom Masken – En Krönika om Sorg, Ångest och Självförakt
Om att vara stark utåt men krossad inombords
Osynlig
Det finns dagar då jag undrar om någon ens skulle känna igen mig utan min mask. Inte den där klumpiga, fysiska saken som gömmer ansiktet, utan den osynliga fasaden jag varje morgon drar på mig innan jag möter världen. I olika sociala sammanhang växlar jag mellan roller som om jag vore skådespelare på en evig audition. Det är tryggt – och samtidigt djupt skrämmande – att ingen riktigt vet vem jag är. Att ingen ser den version av mig själv som är både trasig och fylld av självförakt.
Sorgens tysta följeslagare
Sorgen är min skugga. Den sitter bredvid mig vid frukostbordet, gömmer sig mellan skål och vägg. Jag skrattar, skämtar och nickar igenkännande när någon berättar om sina bekymmer. Men ingen ser att jag varje dag känner hur jag faller ihop inombords. På utsidan är jag stark, en klippa som andra lutar sig mot. Men innanför huden är jag bara spillror av den jag försöker vara.
Ångesten – en ständigt närvarande gäst
Ångesten har lärt sig mina rutiner. Den väntar tålmodigt tills det är dags att gå utanför dörren, att möta kollegor, vänner eller främlingar. Jag fixar håret, klär mig propert och intar min mest självsäkra röst. Ingen anar att rädslan och osäkerheten river och sliter där inne. Jag är expert på att dölja min oro, men varje gång jag hör mitt eget namn i ett samtal hoppar hjärtat över ett slag. Folk säger att jag är modig, men de ser bara masken.
Masken skyddar – och isolerar
Ibland undrar jag om jag ens vet vem jag är bakom alla dessa masker. Vissa dagar är jag den driftiga, andra den obekymrade vännen. Men när kvällen kommer och jag är ensam, faller allt. Självföraktet kryper fram, viskar att jag är fejk, att ingen egentligen tycker om mig, att jag bara spelar roller för att bli accepterad. Jag skäms över min rädsla, över att jag inte vågar vara svag inför andra. "Dra på dig masken, gör dig stark", säger min inre röst. Och jag lyder, för det är enklare än att visa sårbarhet.
Varje dag en kamp mot kollapsen
Det är som att balansera på en skör lina – en evig kamp för att inte falla, för att hålla fasaden intakt. Varje dag känner jag hur trycket ökar. Jag önskar att jag kunde fälla masken, visa min oro, min sorg och min rädsla. Men rädslan för att bli dömd, att inte passa in, är större. Jag bär mitt självförakt som en tung ryggsäck, och ibland känns det som om jag går sönder lite mer för varje steg.
Vägen framåt – att våga vara äkta
Jag vet att jag inte är ensam. Många gömmer sig bakom sina masker, spelar sina roller, kämpar i tysthet. Kanske är det dags att vi vågar visa oss själva, att ta av masken – åtminstone för någon. Det krävs mod att vara sårbar, och kanske är just det vår största styrka. Att våga vara äkta i en värld där alla spelar teater. Kanske, om vi vågar, kan självföraktet ersättas av medkänsla och acceptans. Ett steg i taget, bakom masken.
