EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen

Försång – Om att inte höra hemma

Jag kom till världen
som till ett rum där samtalet redan pågick.
Alla visste när de skulle tala,
när de skulle skratta,
när de skulle luta sig tillbaka
i självklarheten.

Jag stod kvar vid dörren.

Inte för att någon bad mig vänta,
utan för att jag aldrig fick tecknet
att gå in.

Och världen fortsatte
utan att märka
att jag stod där.

Sång I – Om utanförskapets land

Det finns ett land
utan gränser på kartan.
Det finns inga flaggor där,
inga sånger, inga högtider.

Det landet heter
att inte räknas.

Där bor jag.

I detta land är man alltid närvarande
men aldrig efterfrågad.
Man syns bara i periferin,
som ett fel i synfältet.

Jag lärde mig tidigt
att göra mig liten
utan att försvinna.
Att vara lagom tyst
för att inte bli ifrågasatt
och lagom närvarande
för att inte bli ensam på riktigt.

Detta är en svår konst.
Den kostar allt.

Sång II – Om tröttheten

Tröttheten kom inte som ett ras.
Den kom som erosion.

Dag för dag
tog den lite mer
än jag hade råd att förlora.

Till slut
var det inte längre muskler som var trötta
utan viljan.

Jag bar dagen
som man bär vatten i öppna händer.
Allt rann igenom mig
och ändå blev jag våt av ansträngningen.

Jag visste inte längre
hur man vilade.
Sömn var bara ett avbrott
i vaken smärta.

Sång III – Om ångestens vävnad

Ångesten var ingen fiende.
Hon var en arkitekt.

Hon byggde mig inifrån.
Pelare av spänning.
Väggar av oro.
Tak av hjärtklappning.

Snart bodde jag
i ett hus utan dörrar.

Jag bar henne i kroppen
som man bär en annan kropp,
ständigt,
oavsett om man orkar eller inte.

Sång IV – Om sorgen

Sorgen gjorde ingen entré.
Hon satte sig bara ner.

Hon tog min hand
och släppte den aldrig.

Hon gjorde inte ont hela tiden.
Det hade varit lättare.

Hon gjorde allt
lite tyngre
än det borde vara.

Sång V – Om skapandets rum

Men det fanns ett rum
som inte krävde något av mig.

Där fick jag vara trött
utan att bli ifrågasatt.
Ledsen
utan att bli avbruten.

När jag skrev
fick smärtan en form.
När jag målade
fick ångesten färg.

Det var inte läkande.
Det var sant.

Och sanningen
bar mig
när inget annat gjorde det.

Eftersång – Vittnesmålet

Detta är inte en berättelse
om seger.

Detta är en redogörelse.
Ett kvitto på att jag bar
mer än vad som syntes.

Jag gick vidare
utan löfte.
Utan publik.

Och om någon frågar
varför jag fortfarande går
är detta mitt svar:

Jag skriver.
Jag målar.
Jag andas.

Och det får räcka.

Z B S

Bakom masken

Finns en sprucken människa