EPOS – Utan hud

Jag bär ångesten i mitt blod.
Inte som en tanke.
Inte som en rädsla.
Utan som ett tillstånd.

Den rinner genom mig
vid varje inandning
och vid varje utandning
påminner den mig om
att det inte finns någon vila
i att leva.

Mitt blod minns.
Min kropp minns
även när jag försöker glömma.

Tröttheten förtär mig.
Den äter inte långsamt.
Den tar allt.

Den tar kraften ur armarna
innan jag ens har lyft dem.
Den tar framtiden
innan dagen börjat.
Den lämnar mig dränerad,
uttömd,
som ett kärl som inte längre fylls.

Jag är inte trött på ett mänskligt sätt.
Jag är trött bortom återhämtning.
Trött bortom sömn.
Trött bortom löften om att “det blir bättre”.

Sorgen dämpas aldrig.
Den mattas inte.
Den går inte över.

Den är konstant.
Som ett tryck över bröstet.
Som en ton i bakgrunden
som aldrig tystnar
och som gör varje glädje misstänkt,
kortlivad,
skör.

Och minnena.
De svåra minnena.

De kommer inte artigt.
De stormar.

Våldet lever kvar i kroppen
som om det fortfarande pågår.
Som om tiden inte gått vidare
utan stannat precis där
andetagen slutade fungera.

Förföljelsen tog inte slut
bara för att åren gick.
Den tog bo i mig.

Förföljaren jagar mig fortfarande.
Inte alltid i verkligheten,
men i nervsystemet.
I blicken över axeln.
I hur kroppen spänner sig
innan något ens har hänt.

Jag springer
även när jag står still.

Och sjukdomen.
Den har käftar.

Varje dag öppnar den dem
och försöker sluka mig.
Tar min kraft.
Tar min närvaro.
Tar mitt språk.

Det är en kamp
som aldrig pausas.
En kamp utan publik,
utan medaljer,
utan slutscen.

Jag är dränerad på all min kraft.
Och ändå kräver världen mer.
Alltid mer.

Det finns dagar
då allt jag önskar
är att detta elände
skulle få ett slut.

Inte som ett rop.
Inte som dramatik.
Utan som en stilla tanke:
om det bara kunde vara över.

Inte för att jag inte kämpat.
Inte för att jag är svag.
Utan för att jag har kämpat
så länge
att kroppen inte minns
hur det är att inte strida.

Ändå fortsätter jag.

Trots blodets ångest.
Trots minnenas våld.
Trots sjukdomens hunger.
Trots sorgen som aldrig mildras.
Trots tröttheten som äter mig levande.

Jag fortsätter
för att något i mig
vägrar låta allt detta
vara förgäves.

Jag skriver.
Jag målar.

Inte för hopp.
Inte för framtid.
Utan för att detta är
det enda sättet
jag kan andas
utan att kvävas.

Och detta är min sanning,
oskön och naken:

Jag har burit mer än en människa borde.
Jag bär det fortfarande.
Och än lever jag.

Z B S

Bakom masken

Finns en sprucken människa

EPOS – Utan hud

Andra inlägg