Ett rum utan tid och utan mig

Allting börjar i ett mörker som inte ens är natt.
Det är något djupare.
Ett rum utan väggar,
utan tid,
utan mig,
och ändå är jag fast där.
Som ett hjärtslag som glömts kvar i en kropp som redan gett upp.

Jag vandrar — kanske —
eller så är det marken som rör sig under mig.
Det går inte att avgöra längre.
Allt är krossat glas,
blandat med aska,
blandat med minnen som läcker genom huden
som giftigt regn.

Fragment.
Ett skratt som borde vara mitt
men låter främmande.
En hand som sträcktes mot ljus för länge sedan.
Någon som sa att världen var vacker.
Jag ser det i glimtar,
som trasiga filmrutor som smulas sönder
innan de når hjärnan.

Smärta har blivit språk.
Det enda jag verkligen behärskar.
Den talar genom bröstkorgen,
genom domnade nerver,
genom de sjukdomar som brinner som svarta solar i mig.
De roterar långsamt,
tuggar i sig allt som en gång betydde hopp,
spottar ut resterna som damm.

Ett andetag.
Ytligt.
Hårt.
Som ett slag mot revbenen.
Luften river sig in,
våldsamt,
som om världen insisterar på att fylla mig
fast jag inte längre vet om jag vill vara en behållare
för liv.

Jag faller framåt,
eller bakåt,
eller rakt in i en annan verklighet.
Allt skiftar.
Väggar böjs.
Horisonten smälter.
Jag hör ljud som ekar genom ett landskap
som verkar byggt av mina egna ärr.
Det är drömlikt,
men inte på det mjuka sättet.
Det är en feberdröm,
en hallucination där smärtan har sista ordet.

Golgata visar sig som en plats utan kroppar,
bara fotspår som försvinner
innan jag hinner sätta min egen fot i dem.
Jag bär något,
jag vet inte vad.
Kanske ett kors.
Kanske en brusten version av mig själv.
Det spelar ingen roll.
Tyngden är densamma.

Fragment igen:
en skugga som viskar att jag varit stark för länge,
en viskning som blir till ett rop,
ett rop som blir till tystnad,
en tystnad som blir till tryck över bröstet.
PTSD:n rör sig som en vindkastande gestalt bakom ögonen,
river upp marken jag går på,
plockar isär mina tankar som om de vore tapet
som måste bort.

Och ändå går jag.
Inte för att det finns en riktning
utan för att stillhet nu är en sorts död
och rörelse är det enda som inte faller sönder helt.
Jag är ett eko som lärt sig gå,
ett hjärta som fortsätter slå
trots att rytmen är sprucken,
trots att smärtan skrivit om hela min karta.

Jag är kvar i drömmen.
I spillret.
I det som gör ont.
Och världen omkring mig pulserar,
andas,
vibrerar som om den försöker tala om något
jag ännu inte orkar höra.

Zelda Boudine

Andra inlägg

• I din famn ( 2 )
• I din famn (1 )
• Efter allt som föll
• Att sluta kriga med sitt förflutna
• Jag är inte detta namn och denna kropp
• Mitt öde är förseglat
• Nu kan jag vila
• Bakom Masken
• Jag skapade för att överleva
• Tänk om...