Existensens vara
I. Ögonblicket
Vi jagar morgondagen
som om den bar löftet
om det liv vi ännu inte hunnit leva.
Vi sörjer gårdagen
som om dess skuggor
fortfarande kunde förändras.
Och medan vi springer
mellan det som varit
och det som ännu inte finns,
glider livet förbi
som vatten mellan våra händer.
Ögonblicket.
Den tunna, nästan osynliga tråd
som binder evigheten
till människans hjärta.
Det är här
barnets skratt föds.
Här en hand finner en annan.
Här ett förlåt
blir starkare än år av tystnad.
Här blommar kärleken.
Jag trodde en gång
att livet väntade längre fram.
Att lyckan skulle komma
när stormarna hade lagt sig.
Men sjukdomen
blev min läromästare.
Den tog ifrån mig
allt jag trodde var självklart,
tills bara detta återstod:
ett andetag.
En blick.
En fågels sång
utanför fönstret.
Ljuset som långsamt
vandrar över väggen.
Och jag förstod
att universum
inte ryms i framtiden.
Det ryms
i detta enda ögonblick.
Vi äger inga år.
Vi äger inga löften.
Vi äger bara nu.
Och kanske
är det därför
nuet är den plats
där Gud alltid väntar.
Z B S
II. Sökaren
Jag sökte dig
i bibliotekens tystnad.
Jag sökte bland filosofer
som mätte universum
med tankens linjal.
Jag vandrade
genom religionernas tempel,
lyssnade till predikningar,
läste heliga skrifter,
ställde frågor
som ingen människa
kunde besvara.
Jag ville förstå
varför vi föds.
Varför vi älskar.
Varför vi förlorar.
Varför vi dör.
Jag reste genom idéer,
genom tvivel,
genom sekler av mänsklig visdom.
Och ändå
förblev mitt hjärta
hemlöst.
Det var först
när livet krossade mig,
när sjukdomen
skalade bort
allt jag trodde att jag var,
som tystnaden började tala.
Inte med ord.
Inte med teorier.
Inte med bevis.
Utan med en stilla viskning
från mitt innersta.
Där,
bakom rädslan.
Bakom sorgen.
Bakom ensamheten.
Där fann jag
inte svaren.
Jag fann friden.
Och jag förstod
att hjärtat
är den plats
där alla sanna vägar möts.
Filosofin lärde mig att tänka.
Religionen lärde mig att söka.
Men kärleken
lärde mig att finna.
Inte långt borta.
Inte ovanför molnen.
Utan här.
I det hjärta
som alltid hade burit
det jag letade efter.
Z B S
III. Gud
Jag trodde
att du hade lämnat mig.
När nätterna blev långa
och smärtan aldrig tog slut.
När sjukdomens år
lade sig som vinter
över mitt liv.
Jag ropade.
Och när inget svar kom,
trodde jag
att himlen hade tystnat.
Men nu ser jag
att det var jag
som inte längre kunde höra.
För varje gång
jag reste mig igen,
var det dina händer
som bar mig.
Varje gång
jag fann kraft
att trösta mina barn
fast mitt eget hjärta blödde,
var det din kärlek
som strömmade genom mitt.
Varje gång
jag vägrade hata
trots allt mörker,
var det du
som viskade
att ljuset fortfarande levde.
Jag bad inte längre
om mirakel.
Och ändå
blev mitt liv
ett mirakel.
Inte därför
att stormarna upphörde.
Utan därför
att du gick med mig
genom dem.
Nu behöver jag
inte längre bevisa
att du finns.
Jag känner dig
i tystnaden.
I vinden.
I gryningens första ljus.
I människors godhet.
I ett barns leende.
I varje andetag
som fortfarande fyller mina lungor.
Min tro
är inte längre en teori.
Den är ett hem.
Och när den dag kommer
då mina steg
inte längre bär mig,
vet jag
att det inte blir mörkret
som möter mig.
Det blir du.
Den Gud
som aldrig lämnade mig,
inte ens
när jag själv
trodde att jag var ensam.
Z B S
