Genom nattens skuggor

I nattens tunga tystnad smyger tankarna fram,

skuggor dansar på väggarna, eviga och grå.

Ångesten slingrar sig runt mitt bröst som en kall orm,

viskar ord jag helst vill glömma, men aldrig kan förlåta.

Mörkret är min följeslagare, min osynliga vän,

den som aldrig sviker, men alltid förstärker varje sår.

I spegelns svarta blick möter jag själens förakt,

en röst som säger att jag aldrig är nog, aldrig är stark.

Tankarna virvlar som höstlöv i storm,

självföraktets vindar river i min själ.

Varje andetag känns tungt, varje steg mot ljuset långt,

men ändå stannar jag kvar, fast i nattens kalla famn.

Men någonstans där långt borta, bakom mörka moln,

kan hoppet glimta till som ett svagt ljus i gryningen.

Kanske vågar jag tro, kanske vågar jag stå,

och sakta, sakta släppa taget om självföraktet då.

Andra inlägg