I din famn (1 )

Roller:
KVINNAN – sliten, vaksam, trött bortom sömn
MODERN – död, närvarande genom minne, röst eller tystnad

Scen:
Ett halvmörkt rum. Ett köksbord. En stol står tom mittemot kvinnan.
Ett svagt ljus faller över henne. Det är sent. Eller tidigt.
Tiden är otydlig.

KVINNAN
(sitter, talar lågt)
Jag vet inte om du hör mig.
Jag vet inte ens om de döda lyssnar.
Men jag pratar ändå.
Jag har alltid gjort det.

(paus)

Livet blev inte som du sa.
Inte som jag hoppades.
Det blev en kamp.
Hela tiden en kamp.
Inte för att vinna –
utan för att överleva nästa dag.

(justerar stolen mitt emot, som om modern sitter där)

Jag är rädd att du är besviken på mig.
Att du tittar på mig och tänker:
Var det allt?
Gjorde hon fel?
Kunde hon inte ha gjort mer?

(paus, rösten spricker)

Jag vet att jag gjort misstag.
Jag vet att jag valt fel ibland.
Sagt fel.
Stannat för länge.
Flytt för sent.

Och varje natt tänker jag:
På sista dagen…
när allt vägs…
kommer jag då bli dömd?

(tyst skratt, bittert)

Inte bara av Gud.
Utan av dig.

(reser sig, går några steg, rastlös)

Hoten tog aldrig slut.
De bytte bara ansikte.
Platser.
Språk.
Jag levde med rädslan som en skugga bakom ryggen.
Mordförsök.
Förföljelser.
Flykten som aldrig tog paus.

(paus)

Sedan pandemin.
Sjukdomarna.
Kroppen som gav upp lite i taget.
Jag blev trött, mamma.
Så trött att jag ibland önskade
att jag också kunde få vila.

(sätter sig igen, nära den tomma stolen)

När du dog var jag fortfarande ung.
För ung för att stå vid en avgrund.
Men det gjorde jag.
Och jag har stått där sedan dess.

Varje dag har varit ett steg
antingen bort från kanten
eller rakt ner.

(rösten mjuknar)

Jag saknar dig.
Inte som vuxna saknar sina döda.
Utan som ett barn saknar sin mamma.

Jag fantiserar fortfarande
om att krypa upp i din famn.
Bara få vara liten.
Bara få vara trygg.

Det var det enda stället
världen slutade göra ont.

(lång paus)

Jag är uppgiven nu.
Inte besegrad.
Bara… slut.

Men hör mig, mamma.
Hör detta, om inget annat.

(ser rakt mot stolen)

Jag räddade dem.
Alla mina barn.

När hoten kom – stod jag kvar.
När rädslan skrek – bar jag dem.
När kroppen brast – fortsatte jag.

Jag gjorde kanske inte allt rätt.
Men jag räddade dem.

(andas tungt)

Om du dömer mig…
döm mig då med hela sanningen.
Med nätterna.
Med flykten.
Med rädslan.
Med kärleken som aldrig gav upp.

(viskar)

Och om du inte dömer mig…
om du fortfarande är min mamma…

då…
håll om mig.
Bara en stund.

(Ljuset dämpas. Kvinnan sitter kvar.
Den tomma stolen känns inte längre tom.)

Svart.

Z B S

Andra inlägg

• I din famn ( 2 )
• Efter allt som föll
• Att sluta kriga med sitt förflutna
• Jag är inte detta namn och denna kropp
• Mitt öde är förseglat
• Nu kan jag vila
• Bakom Masken
• Jag skapade för att överleva
• Tänk om...