I din famn ( 2 )

Roller:
KVINNAN – trött, sliten, vaksam
MODERN – död; hennes röst kan komma från mörkret, från kvinnans huvud, eller från stolen

Scen:
Samma rum. Samma bord.
Ljuset svagare än förut.
Stolen mittemot är halvt upplyst, som om den inte riktigt tillhör världen.

KVINNAN
(utan att se upp)
Jag visste att du skulle komma om jag pratade länge nog.
Du gjorde alltid så.
Dök upp när jag inte orkade mer.

(paus)

Jag är rädd för dig nu.
Det är det värsta.
Att till och med du skrämmer mig.

MODERN
Jag är inte här för att döma dig.

KVINNAN
Nej.
Det visste jag.

(andas tungt)

Jag är rädd att du ser allt.
Varje felsteg.
Varje gång jag borde ha varit starkare.
Smartare.
Modigare.

Jag är rädd att du tänker
att kampen blev min ursäkt.
Att överlevnaden inte räcker som svar.

MODERN
Du har alltid varit rädd för domen.

KVINNAN
För att jag vet att jag är skyldig.
Jag vet att jag bär skuld.
I händerna.
I valen.
I det jag inte kunde rädda.

(paus)

På sista dagen…
när allt ska vägas…
kommer det väga tungt.
Mina misstag väger mer än mina böner.

MODERN
(skarpt)
Du blandar ihop skuld och ansvar.

KVINNAN
Gör jag?
Eller är det bara något vi säger
för att orka andas?

(reser sig, går mot kanten av scenen)

Efter att du dog
har jag levt nära kanten.
Inte för att jag ville falla.
Utan för att marken aldrig varit stabil igen.

Hoten följde mig.
Män.
Skuggor.
Våld som viskade mitt namn.

De försökte döda mig, mamma.
Flera gånger.

Och varje gång tänkte jag:
Inte nu. Barnen sover.

MODERN
(tyst)
Jag vet.

KVINNAN
Nej.
Du vet inte hur det känns
att aldrig vara säker.
Att fly utan att veta vart.
Att bära barn som är tystare än de borde vara.

Pandemin tog resten av mig.
Sjukdomarna gjorde kroppen långsam.
Jag blev gammal för tidigt.
Trött på ett sätt som inte går att sova bort.

(vänder sig mot stolen)

Jag vill bara…
bara för en sekund…
krypa upp hos dig.

Vara den jag var
innan världen fick tänder.

MODERN
(mjukt, men obevekligt)
Jag kan inte bära dig längre.

KVINNAN
(sjunker ner på stolen)
Jag vet.

(lång paus)

Så säg det då.
Säg att du är besviken.
Säg att jag borde ha gjort mer.
Säg att jag inte räckte till.

MODERN
(efter en paus)
Du gjorde vad du kunde
med det liv du fick.

KVINNAN
(det låter inte som tröst)
Det låter som en dom.

MODERN
Det är inte samma sak.

KVINNAN
(viskar)
Det finns bara en sak
jag inte tvivlar på.

(lyfter blicken)

Jag räddade dem.
Alla mina barn.

Jag höll dem vid liv
när världen försökte ta dem.

Om jag faller nu…
så faller jag efter det.

MODERN
(långsamt)
Ibland…
är det nog.

(Kvinnan sluter ögonen.
Ljuset blir ännu svagare.
Moderns röst hörs en sista gång, nästan ohörbar.)

MODERN
Inte för att du vann.
Utan för att du stannade och tog kampen.

Svart.

Z B S

Andra inlägg