Inuti tystnaden bor jag

Jag föddes
inte med högljudda färger.
Inte med storslagna gester
eller ord som dansar i mitten av rummet.
Jag föddes med en viskning,
en mjuk ton
som bara hörs för den som lyssnar nära.

Jag är den
som ser världen genom fönster
när andra rusar genom dörrar.
Jag är den
som märker hur ljuset faller
innan någon tänder lampan.
Den som hör nyanser
i tystnader
andra passerar förbi.

I mig finns rum
andra inte vet om.
Platser av stillhet
där tankar växer långsamt
som mossa över sten.
Inga stormar här,
bara ett envis rytande
från hjärtat som ber mig
att inte glömma mig själv
mitt i allt oväsen.

Jag behöver inte mycket —
bara utrymme nog
att andas i min egen takt,
tankar som får forma sig i fred,
människor som inte tolkar tystnad
som tomhet.

För jag är inte tom.

Jag är full av sådant
som inte syns på ytan:
hemliga drömmar,
frågor utan svar,
minnen som brinner långsamt,
känslor som lägger sig
som ringar på vatten
inombords.

Och ibland
när världen blir för trång,
när rösterna blir för många
och blickarna för skarpa,
kryper jag inåt
till den plats där jag andas lättare.
Det är inte flykt.
Det är hemkomst.

Det är där
jag hittar mig själv på nytt —
i en bokrygg,
i en ensam promenad,
i ljudet av min egen puls
som äntligen får plats
utan konkurrens.

Men även jag
längtar.
Längtar efter någon
som hör hur jag pratar
utan ord.
Någon som inte skrapar på ytan
utan stannar kvar
tills skymningen kommer
och tystnaden blivit en berättelse.

Jag är inte den
som fyller tystnaden med prat,
men jag är den
som fyller den
med närvaro.

Jag är den
som ser dig när du inte märker det.
Som väger varje ord
innan jag räcker det till dig
i mina kupade händer
som något dyrbart.
För det är det.
Varje gång jag delar en bit av mig
är det en gåva
och också en ansträngning.

Jag är kanske tyst,
men jag försvinner inte.
Jag rör mig världen
som skuggor rör sig längs väggarna —
osynligt ibland,
men alltid där,
i ett eget ljus
som är mjukt
men inte svagt.

Och när du verkligen lär känna mig
förstår du:
Min tystnad är inte tomrum,
utan landskap.
Fyllt av vindstilla sjöar,
långa tankestigar,
och ett hjärta
som slår högt i skymningen
när ingen hör.

Jag är introvert.
Inte ett eko,
inte en skugga,
inte en skörhet.

Jag är ett inre hav —
stilla från ytan,
men djupt
djupt
därunder.

Z B S

Bakom masken

Finns en sprucken människa

Inuti tystnaden bor jag

Andra inlägg