När världen krymper
och mörkret reser sig som väggar omkring mig,
är det inte flykten som räddar mig
utan handen som sträcker sig efter ordet.
Skrivandet blev min andning
när luften fylldes av hat,
när förnedringen försökte göra mig mindre
än jag var.
I varje mening fick jag tillbaka min form,
min röst,
mitt namn.
Penseldraget var inte färg
utan motstånd.
Ett spår som sa: jag var här,
jag är här,
trots blickar som jagar,
trots steg som följer för nära,
trots hoten som vill göra mig tyst.
När jag kände mig fångad
i andras ilska,
i lögner, i förföljelsens kalla skugga,
var skapandet det enda rummet
ingen kunde ta ifrån mig.
Där var jag inte ett mål,
inte ett offer,
utan en människa som formade sin egen verklighet.
Orden bar mig genom natten,
inte som ljus
utan som glöd –
tillräcklig för att inte slockna.
Färgen höll kvar mina händer
när kroppen ville ge upp,
och sa: bara ett drag till,
bara en rad till,
så finns det en morgon.
Jag skapade inte för att bli sedd,
utan för att överleva.
Och varje dag jag orkar resa mig
är ett bevis på att konsten inte räddade mig en gång,
utan räddar mig
om och om igen.
Z B S
