Finns en sprucken människa
Lejoninnan
LEJONINNAN
En monolog i tre akter
Person:
Kvinnan
Hon sitter i ett mörkt rum. En ensam stol. En filt. Ett foto av flera barn.
Utanför: tystnad.
---------------------------------------------------------------------------------
AKT I – FLYKT
(Hon talar lågt, nästan till sig själv.)
Jag minns inte längre när jag började springa.
Bara att jag aldrig slutade.
Alltid med väskan packad.
Alltid med örat vänt mot ljudet bakom mig.
De säger att tiden läker.
Men tiden har bara lärt mig att sova med skorna på.
Att aldrig riktigt vila.
Det finns minnen som inte bleknar.
De brinner långsamt, som glöd under huden.
Jag hör hans röst ibland –
inte orden, bara tonfallet.
Den där kalla tonen som gör kroppen stel,
som om jag vore gjord av glas.
(Hon andas tungt, ser ut i tomheten.)
Jag flydde städer, gränder, nätter.
Men mest av allt – mig själv.
--------------------------------------------------------------------------------------
AKT II – LEJONINNAN
(Hon tänder ett ljus. Ljuset skakar svagt i hennes hand.)
De säger att mod är att stå kvar.
Men ibland är mod att gå –
även när benen skakar.
Barnen…
De såg aldrig tårarna.
Jag log, jag skrattade, jag blev tryggheten.
Byggde ett hem av skärvor,
ett skratt över tystnaden.
Jag bar dem på ryggen genom stormar.
När rädslan kom, stod jag mellan dem och världen.
Jag blev en vägg, ett skydd, en lögn.
All min styrka,
allt jag någonsin haft,
gav jag till dem.
Och när de sov –
föll jag isär i mörkret.
Men på morgonen reste jag mig igen.
För så gör lejoninnor.
-----------------------------------------------------------------------------------
AKT III – FÖRHANDLINGEN
(Hon hostar, ljudet ekar. Luften är tung.)
Pandemin.
Den tog min andning.
Lungorna blev som glas.
Och plötsligt – kunde jag inte fly längre.
Kroppen sa: nu stannar du.
Men hur stannar man,
när hela ens liv varit rörelse?
(Hon ser upp, viskar nästan.)
Varje natt pratar jag med Gud.
Inte som i böner – mer som ett förhör.
Jag säger:
”Om jag kämpade så hårt, varför känns det som jag förlorade allt?”
”Om jag överlevde, varför känns det fortfarande som jag dör varje gång jag minns?”
Tystnad.
Bara andningen kvar.
Jag förhandlar om varje morgon.
Om ännu en dag med smärta.
Om ännu ett andetag.
Kanske är det inte meningen att vinna.
Kanske är själva överlevandet en sorts seger.
(Hon ser mot fotot.)
De ler där.
Trygga. Levande.
De vet inte vad det kostade.
Och kanske behöver de inte veta.
(Hon lutar sig bakåt. Sluter ögonen.)
Jag är trött nu.
Men jag har hållit löftet.
De fick sin barndom.
Jag gav dem mitt liv.
(Tystnad. Ljuset dör sakta.)
SLUT.
--------------------------------------------------------------------------------------
Skriven av Zelda Boudine
