Finns en sprucken människa
MASKER – en dikt i tre akter
Inledning:
Vi lär oss tidigt att världen älskar fasader.
Att le, även när det gör ont. Att passa in, även när något i oss skriker efter att få vara fri.
Vi bär masker för trygghet, för acceptans, för överlevnad — tills vi en dag inser att vi nästan glömt hur vårt eget ansikte känns.
Den här dikten handlar om det.
Om att gömma sig, om tomheten bakom rollerna —
och om längtan efter att en dag bli sedd som den man verkligen är.
I. Scenen
Jag har burit så många masker
att jag glömt hur min hud känns mot världen.
Leenden målade i noggrant ljus,
ögon som lärt sig blinka i rätt ögonblick.
I varje rum en ny roll,
i varje blick en ny version.
Jag växlar ansikten
som andra byter kavajer,
välpressade för tillfället,
men tomma när ridån går ner.
Och applåderna – de kommer alltid för någon annan.
II. Skiftet
Det finns stunder,
mitt mellan andetagen,
då masken spricker i kanterna.
När någon säger mitt namn
och det skaver –
för vem är det de kallar på egentligen?
Jag hör min egen röst,
falsk av vana,
mjuk av rädsla,
hård av behovet att överleva.
Jag har skrattat utan glädje,
gråtit utan tårar,
älskat genom glas.
Och ingen, inte ens jag,
har riktigt känt den som gömmer sig där bakom.
III. Tystnaden
När natten blir stilla
och alla masker ligger på stolen,
då finns bara jag kvar.
Rå.
Oformad.
Oskyddad.
Det är där tomheten bor –
inte som ett mörker,
utan som en paus mellan två andetag.
Kanske är det där jag börjar.
Inte i de masker jag bar,
utan i modet att inte bära någon alls.
För kanske,
någon gång,
ska någon se mig
utan att jag behöver spela.
Och kanske då
ska jag också se mig själv.
Zelda Boudine
