Finns en sprucken människa
Mitt i livet
Det finns en tid då livet bara är —
utan att man tänker på det.
Andetagen kommer av sig själva,
hjärtat slår utan att be om lov.
Men så en dag förändras allt.
Det som alltid funnits där börjar svikta,
och plötsligt blir varje andetag en kamp,
varje morgon en prövning.
Man står där, mitt i livet,
med händerna fulla av drömmar
som man ännu inte hunnit förverkliga.
Man ser på världen med samma längtan,
men kroppen orkar inte på samma sätt längre.
Det finns en trötthet som går djupare än sömn,
en sorg som inte syns,
men som bor någonstans bakom bröstbenet.
Rädslan rör sig tyst, som skuggor i gryningen.
Den växer i de stilla timmarna,
när tankarna får fritt spelrum
och minnet av det friska livet
blir både en tröst och en plåga.
Ångesten viskar: tänk om jag inte orkar mer.
Men viljan svarar: jag vill leva, jag vill stanna kvar.
Och kanske är det just där,
i sprickan mellan hopp och uppgivenhet,
som livet visar sitt sanna ansikte.
Det är inte längre självklart —
men det är oändligt värdefullt.
Varje andetag blir ett löfte,
varje blick, varje beröring
ett bevis på att jag fortfarande finns.
Kanske är det så här man lär sig att älska livet på riktigt —
när man vet hur nära det är att förlora det.
När man inser att styrka ibland är att bara fortsätta andas.
Att mod inte alltid är att orka,
utan att våga känna, trots allt.
