Mitt öde är förseglat

Jag ber inte längre till Gud
om att bli räddad.
Orden har fallit av mig
som gamla kläder
jag bar för att överleva.

Det som finns kvar
är en tystnad
som vet mitt namn
utan att uttala det.

Jag har varit rädd
sedan innan jag visste vad rädsla var.
Dödsångesten var mitt första språk,
en viskning i blodet
som sa:
allt är till låns.

Nu när kroppen dragit sig tillbaka
från världen
och sjukdomen har lärt mig
att ligga still
har något öppnats
som inte gör ont.

Mörkret är inte tomt.
Det är fullt.
Fullt av närvaro
som inte kräver tro,
inte kräver hopp,
bara ett ja
som inte behöver sägas.

Jag ser hur livet
inte försvinner
utan samlas.
Hur varje förlust
var en långsam inandning
mot detta ögonblick
av överlämnande.

Jag håller inte fast längre.
Jag håller inte emot.
Jag låter mig falla
inåt,
bakom rädslan,
bakom tiden,
bakom berättelsen om vem jag var.

Det finns ingen dom här.
Inga svar.
Bara en stilla rörelse
som känner mig
bättre än jag någonsin gjort.

Och om detta är döden,
då har jag alltid varit på väg hit.
Och om detta är livet,
då har det äntligen
slutat skrika.

Jag är inte rädd nu.
Inte för att jag är stark,
utan för att inget längre
står utanför mig.

Jag vilar
i det som bar mig
hela tiden.

Z B S

Andra inlägg