Finns en sprucken människa
När allt förändras
Det kommer en dag när allt förändras.
När kroppen inte längre lyder, när varje andetag blir ett beslut och inte en självklarhet.
När livet, som en gång var fullt av planer, skratt och rörelse, plötsligt känns skört — som om det kunde gå sönder av en vindpust.
Man kämpar.
Man håller fast vid hoppet, vid de drömmar som ännu inte fått ta form.
Vid kärleken till dem som väntar, till solen som fortfarande går upp, till minnet av hur det kändes att bara leva — utan att tänka på det.
Men kampen tär.
Det är en trötthet som inte går att vila bort.
En rädsla som smyger in i varje tyst stund.
Tankarna rusar mellan hopp och förtvivlan, mellan “jag orkar inte mer” och “jag måste klara det här”.
Ångesten är som ett eko inombords — en ständig påminnelse om allt som står på spel.
Och ändå… mitt i allt det mörka, finns en glöd.
En vilja att leva, att få stanna kvar, om så bara en stund till.
Att känna vinden mot huden, att höra någon säga ens namn med värme.
För livet är fortfarande vackert — även när det gör ont.
Kanske ännu mer då.
