Nu kan jag vila

Jag sörjer inte längre det som gick förlorat,
men jag bär det i mig
som havet bär sina skeppsvrak –
inte i skuld,
utan i minne.

Det som var
var inte fel.
Det var bara tid.
Och tiden är inte grym,
den är bara noggrann.

Jag har länge gått bredvid min rädsla,
hållit den i handen som ett barn
som inte visste var det hörde hemma.
Döden stod alltid nära,
inte hotfull –
bara närvarande,
som en fråga utan krav på svar.

Nu har kroppen satt sina märken i mig,
ritat långsamma cirklar av smärta och vila.
Sjukdomen lärde mig stillhet
och stillheten lärde mig något oväntat:
att rädslan tröttnar
när man slutar springa.

Jag fruktar inte längre livet,
för jag har sett dess skörhet
och älskat det ändå.
Jag fruktar inte döden,
för den har alltid varit här,
och den har aldrig haft bråttom.

Jag står inte inför ett slut
utan i ett mellanrum
där andetagen räknas långsamt
och varje stund får vara hel
utan att lova mer.

Mitt öde är inte en dom,
det är en väg som slutade fråga
vem jag skulle bli
och började fråga
om jag kan vila här.

Och ja —
jag kan vila.
Mellan det som varit
och det som inte längre behöver fruktas.

Z B S

Andra inlägg

• I din famn ( 2 )
• I din famn (1 )
• Efter allt som föll
• Att sluta kriga med sitt förflutna
• Jag är inte detta namn och denna kropp
• Mitt öde är förseglat
• Bakom Masken
• Jag skapade för att överleva
• Tänk om...