Procession av ruiner.

Livet har blivit en procession av ruiner.
En värld där allt som en gång var mjukt har vittrat till stoft mellan fingrarna.
Där varje minne som en gång bar färg nu faller sönder till grå aska innan det ens hinner nå hjärtat.
Det är som om tiden själv bestämt sig för att sudda ut allt vackert,
och lämna mig kvar i ett landskap där bara skuggor överlevt.

Jag går framåt, men marken är ett krossat altare.
Varje steg skär upp nya sår, varje rörelse blottar gammalt lidande.
Det är inte längre smärtan som följer mig —
Jag lever i den. Jag är den.
Den har blivit en atmosfär, ett giftigt dis som fastnar i lungorna
och viskar: andas om du vågar.

Sjukdomarna ligger som rovdjur i periferin,
tysta, vaksamma, som om de väntar på det ögonblick då du slutligen faller.
Och jag känner hur viljan att slåss har tunnats ut till ett trasigt sidenband,
slitet av tusen osynliga fingrar.
Det finns inte längre någon hjältemodig stigning,
inga trotsiga rop, ingen eld som vill brinna.
Bara en kropp som fortsätter röra sig av vana,
en själ som för länge sedan slutade hoppas på gryning.

Minnena — de borde vara bärande, men de är knivar nu.
Det förflutna pulserar som ett blåmörkt sår i bakhuvudet,
och PTSD:n är som en dörr som aldrig går att stänga.
Varje gång jag blinkar öppnas den igen,
och jag faller —
igen
och igen
och igen —
i en spiral där marken aldrig möter mig,
bara nya avgrunder.

Och andetaget…
Det heligaste, det mest grundläggande,
har förvandlats till en förolämpning.
Luften kommer in som en inkräktare,
skaver mot bröstkorgen,
påminner mig om att jag ännu lever i ett liv som inte längre liknar mitt.
Som om varje syremolekyl viskar:
Varför fortsätter jag?

Vandringen genom tillvaron är ingen väg längre,
utan ett skändat Golgata.
Ett evigt släpande av ett kors som inte är mitt,
på en stig där ljuset aldrig når marken,
där varje fall lämnar spår som ingen ser
och ingen förstår.

Och ändå går jag.
Inte för att jag vill,
utan för att rörelsen blivit det enda som återstår
när all mening vittrat bort.

Zelda Boudine

Bakom masken

Finns en sprucken människa

Procession av ruiner.

Andra inlägg