Finns en sprucken människa
Sagt av mig, utan skydd
Jag känner mig främmande överallt.
I rum med människor.
I sammanhang.
I liv.
Det är som om alla andra fått
en instruktion
som jag aldrig fick.
Jag försöker.
Det är viktigt att säga.
Jag försöker hela tiden.
Men det kostar mer än jag har.
Jag är så trött
att det ibland känns
som om morgondagen inte borde få komma.
Inte för att jag vill försvinna,
utan för att jag inte orkar fortsätta bära.
Ångesten sitter i kroppen.
Inte i tankarna.
I bröstet.
I nacken.
I hur jag andas.
Den släpper mig aldrig helt.
Sorgen finns där också.
Inte som gråt.
Som tyngd.
Det enda stället
där jag inte känner mig fel
är när jag skriver
och när jag målar.
Där är jag inte trasig.
Jag är exakt som jag ska vara.
Jag skapar
för att annars går jag sönder.
Inte dramatiskt.
Tyst.
Och det här är min sanning:
Jag lever inte lätt.
Men jag lever ärligt.
Och just nu
är det allt jag kan ge.
Z B S
Andra inlägg
Välkommen till
Bakom Masken
"Tear off the mask.
Your face is
glorious."