Samtal om Varat

”Samtal om varat”

En pjäs i fyra akter av Zelda Boudine

ÅNGESTEN – en närvaro som luktar metall och regn.

HOPPET – ett svagt ljus, som ibland glimmar till och ibland flämtar.

------------------------------------------------------------------------------------------------

(Ett rum utan väggar. En stol och en spegel.)

ÅNGESTEN:
Allt rör sig, men ingenting händer.
Jag har gått i cirklar runt din stillhet,
och varje gång du öppnar ögonen ser du mig först.

HOPPET:
Och ändå stannar du.
Kanske för att du vet att utan mig
skulle din skugga vara hela världen.

ÅNGESTEN:
Du talar som om ljus vore en vana.
Jag minns natten innan du föddes –
allt var lugnt, men inget levde.

HOPPET:
Och ändå kom gryningen.
Inte för att den måste,
utan för att någon drömde om den.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

(Ett hjärta slår i bakgrunden. Långsamt.)

ÅNGESTEN:
Varför bultar det så hårt?
Som om kroppen själv försökte fly från sitt inre.

HOPPET:
För att det finns en rytm i väntan.
För att till och med smärtan vill fortsätta slå.

ÅNGESTEN:
Jag ser hur människan skakar inför tystnaden.
Hon fyller den med brus, böner, arbete –
allt för att slippa möta mig.

HOPPET:
Och ändå, i samma tystnad,
hör hon sitt första andetag igen.
Det är där jag bor.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Ett ljus faller genom ett fönster som inte finns.)

ÅNGESTEN:
Jag har försökt förstå:
Varför lever man, när man ändå vet att man ska gå?

HOPPET:
För att vägen dit är väven.
För att varje steg är ett stygn i det som finns.

ÅNGESTEN:
Men väven rivs upp.
Minnet bleknar, kärlek dör, mening vittrar.

HOPPET:
Och ändå – just där, i sprickan –
kan ljuset komma in.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Ett svagt ljud av fåglar. Luften är blågrå.)

ÅNGESTEN:
Du vinner till slut, eller hur?
Du förlåter allt, till och med tomheten.

HOPPET:
Nej. Jag förlorar också, varje dag.
Men i förlusten växer en ny början.

ÅNGESTEN:
Så... varat?

HOPPET:
Varat är inte vi.
Men utan oss –
vore det stumt.

(De ser på varandra. En vind går genom rummet. Ljuset växer.)

SLUT.