Skärvor av något som var

Livet ligger i spillror runt mig.
Inte ens som krossat glas längre —
mer som ett finmalet damm som fastnar i munnen,
i ögonen,
i själva själen.
Jag går genom detta damm som om jag vore en vålnad,
och ändå skär det mig,
ändå blöder jag.

Det finns ingen början längre,
ingen slutpunkt att drömma om.
Bara denna otydliga vandring genom ett landskap
som inte minns hur ljus ser ut.
Det vackra är inte bara borta —
det är utrotat,
raderat som om det aldrig funnits.
Jag försöker minnas något mjukt,
men hjärnan svarar bara med ett svart brus
som vibrerar som ett skadat djur.

Det förflutna är en ruin som lever.
PTSD:n rör sig inom mig som en vind genom trasiga fönster,
blåser upp döda scener,
viskar ord jag inte vill höra,
färgar varje tanke med aska.
Jag blinkar och världen spricker.
Jag andas och minnena lägger sina händer om min hals.

Sjukdomarna sitter som mörka solar i kroppen,
tunga, brännande, oberörbara.
De är himlakroppar som drar allt ljus ur mig,
slukar mina timmar,
äter upp min ork
atom för atom.
Viljan att kämpa är nu bara ett borttappat fragment —
en tunn tråd av rök som löser upp sig
så fort jag försöker gripa tag i den.

Stegen är inte steg.
De är skärsår.
Jag sätter ner foten i världen
och världen svarar med att öppna mig.
Jag rör mig som någon som redan fallit,
men som fortfarande tvingas fortsätta
genom en terräng av splitter och skugga.

Och andetaget…
Detta sista bevis på liv —
det kommer som ett hån nu.
Som om luften själv river i mig,
som om varje inandning skriker:
Jag är kvar. Jag är kvar. Jag är kvar.
Till och med syret känns våldsamt.

Jag går.
Och Golgata breder ut sig framför mig som en oändlig,
blodsudden målarduk.
Jag bär ett kors som inte har namn,
ett lidande ingen ser,
inte ens jag själv längre.
Allt är bara tyngd
och rörelse
och en sorts tyst skärande förtvivlan
som blivit din andra hud.

Och ändå rör jag mig.
Inte av vilja.
Inte av hopp.
Utan för att sönderfallet också måste fortsätta,
för att det inte finns några pauser i detta mörker,
ingen plats att lägga ner bördan utan att bli krossad.

Så jag fragmenteras långsamt,
vackert på ett sätt som ingen borde vara,
rasar inåt,
och fortsätter ändå framåt
som om kroppen minns något som själen glömt.

Zelda Boudine

Bakom masken

Finns en sprucken människa

Skärvor av något som var

Andra inlägg