Sorgens högtidliga språk

Och se,
jag vandrade genom dagarna
och dagarna kände mig inte.

Människorna gick förbi mig
såsom man går förbi sten
eller stoft
eller det man inte räknar.

Och jag sade till mig själv:
Jag är här.
Men min röst bar ingen vikt.

Ty tröttheten hade lagt sin hand på mig
och den handen var tung.
Den tog min kraft om morgonen
och gav mig den ej åter om kvällen.

Och ångesten kom till mig
icke såsom ett rop
utan såsom ett arbete.

Hon vävde mitt kött
med trådar av oro
och hon sade:
Du skall bära detta
och du skall icke fly.

Och sorgen slog sig ner i mitt bröst
och hon gick ej därifrån.
Hon sade ej sitt namn
ty hon visste
att jag redan kände henne.

Och jag ropade ej efter räddning
ty jag var för trött
att hoppas.

Men i mörkret
fann jag Ordet.
Och i färgen
fann jag Vittnet.

Och de sade till mig:
Skriv.
Måla.
Lägg ner din börda här.

Och jag gjorde så.
Och mitt hjärta lättade ej
men det brast heller icke.

Och jag levde ännu
inte för att jag var hel
utan för att jag bar sanningen.

Och se,
detta är min berättelse:
att jag var främmande i världen
men kände mig verklig
i skapandets rum.

Z B S

Andra inlägg