Tänk om...

Men tänk om mörkret inte var allt,
om orättvisan inte var livets slutpunkt
utan dess råaste fråga.
Hatet skrek, hoten viskade i varje steg,
och vägen låg där som ett öppet sår
utan löfte om läkning.

Att skriva om livet
blev som att gå barfota genom skuld och minnen,
en lång plågad väg
där varje ord vägde mer än kroppen orkade bära.
Pennan darrade, inte av rädsla
utan av tröttheten att alltid behöva förklara sin rätt att finnas.

Och ändå –
någonstans i sprickan mellan två andetag
ifrågasattes allt detta.
Var mörkret verkligen sanningen,
eller bara det som hördes högst?
Var hatet en kraft,
eller ett bevis på tomhet?

Kanske var vägen inte byggd för att leda bort från smärtan,
utan rakt igenom den.
Kanske var livet inte menat att försvaras,
utan levas trots allt.
Och i den insikten, bräcklig men verklig,
stod något kvar:
en vilja att fortsätta,
inte för att det var lätt,
utan för att det fortfarande var möjligt.

Z B S

Andra inlägg

• I din famn ( 2 )
• I din famn (1 )
• Efter allt som föll
• Att sluta kriga med sitt förflutna
• Jag är inte detta namn och denna kropp
• Mitt öde är förseglat
• Nu kan jag vila
• Bakom Masken
• Jag skapade för att överleva