Finns en sprucken människa
Varje morgon - ett mirakel
Det fanns en tid då livet bara var.
Utan att jag tänkte på det.
Andetagen kom… av sig själva.
Hjärtat slog… utan att jag bad om det.
Men så kom dagen…
då kroppen började viska — inte längre.
Och det som en gång var självklart
blev plötsligt en kamp.
Att andas.
Att stå upp.
Att orka.
Jag står mitt i livet.
Med drömmar kvar att leva,
löften kvar att hålla,
ögonblick jag inte vill missa.
Jag vill stanna kvar.
Mer än allt.
Men tröttheten är djup,
den sitter i själen, inte i kroppen.
Och rädslan…
rädslan bor i varje tyst minut,
den viskar: tänk om jag inte orkar mer.
Ångesten kommer som en våg —
osynlig, men stark nog
att dra mig under för en stund.
Ändå håller jag fast.
Vid hoppet.
Vid ljuset som fortfarande hittar in,
om så bara genom en spricka.
För någonstans inom mig
finns en glöd som vägrar slockna.
En längtan efter liv —
inte det stora, bullriga,
utan det stilla.
Det som finns i en hand som håller min,
i vinden mot huden,
i ljudet av någon som säger mitt namn med värme.
Kanske är det här,
i gränslandet mellan styrka och uppgivenhet,
som jag verkligen möter livet.
När jag inser —
att varje andetag är en seger.
Varje morgon, ett mirakel.
Och att mod ibland
är att bara fortsätta andas.
