Finns en sprucken människa
Allt som räknas
Jag jagade dagar som mynt i en ficka,
byggde drömmar av stål och glas,
skrattade åt tiden —
tills den svarade med tystnad.
En kropp kan bära världar,
tills den en dag vägrar gå.
Och då förstår du —
hur allt du samlat,
allt du älskat,
allt du trott dig äga
plötsligt står stilla,
bakom glaset av smärta.
Vänner väntar,
planer brinner,
men kroppen,
den som bar dig genom storm och skratt,
den viskar nu:
utan mig är du ingenting.
Och du minns inte längre
hur framgång smakade,
hur solen kändes mot huden —
bara pulsen, bräcklig,
som en tråd mellan nu och aldrig.
Då blir livet naket.
Då förstår du,
med hela din sårbara varelse:
allt du någonsin behövde
var att få må bra.
