Finns en sprucken människa
Alltets tomrum / Motståndets glöd
Mörkret:
Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.
Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.
Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.
Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.
Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Svaret:
Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.
Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.
För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?
Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.
Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsigt steg vi tar
mot mörkret.
För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.
