Att börja om

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

---

Andra inlägg

• Det finns ögonblick i livet som förändrar allt
• Löften som föds ur mörker
• Det nya landskapet – Horisontens födsloplats
• Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum
• Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum
• Vandringen genom Skymningspassagen
• Branden i det inre rummet
• Konsten som höll mig uppe när allt föll
• Allt som räknas
• Hoppet och Ångesten - En pjäs i fyra akter