Finns en sprucken människa
Att välja sig själv
En berättelse om mod, ensamhet och självacceptans
Det var en gång en kvinna , som alltid hade sökt efter kärlek hos andra. Hon bar på en längtan efter närhet, men varje gång hon fann någon, kom kärleken med krav. Små påminnelser om att ändra sig, tona ner sin personlighet eller vara mer av det ena och mindre av det andra. I början svalde hon det, tänkte att kompromisser är priset för samhörighet. Men för varje litet krav som smög sig in, förlorade hon bitar av sig själv.
Hon var en introvert själ. Hon trivdes i tystnaden, men tystnaden kunde också bli hennes fiende. Ensamheten kändes ibland som en mörk skog där ångestens vargar ylade om natten. Självföraktet smög fram och viskade att hon inte dög som hon var. I spegeln såg hon någon som hon ibland inte kände igen. Någon som försökte för mycket, men ändå alltid var någon annans näst bästa.
En dag vaknade hon med hjärtat tungt av ännu en kompromiss. Hon insåg att hennes kärlek till någon annan hade blivit ett ok. Hon kände sig förlorad, men mitt i all den där rädslan och osäkerheten gnistrade en tanke till – tänk om hon valde sig själv? Tänk om hon för en gångs skull satte sina egna behov, drömmar och känslor före någon annans förväntningar?
Beslutet växte långsamt fram, som solen som letar sig genom tjock morgondimma. Hon visste att ensamheten skulle bli starkare först, att ångesten kanske skulle slå tillbaka med full kraft. Men hon bestämde sig ändå. Hon tog farväl, vänligt men bestämt, från relationen som krävde att hon blev någon annan än sig själv. För första gången på länge andades hon fritt.
Tiden efteråt var inte lätt. Nätterna var långa, tankarna många, och självföraktet försökte åter ta plats. Men något började sakta förändras. I stillheten fann hon styrka. Hon lärde sig lyssna på sina egna behov, på sin egen längtan. Hon insåg att kärleken till sig själv inte är självisk; den är grunden till all annan kärlek. Sakta men säkert föll bitarna på plats, och hon började tycka om den person hon såg i spegeln.
Så småningom fyllde hon sitt liv med sådant som fick henne att må bra – långa promenader i skogen, att måla, skriva, läsa, leka med tankar och idéer. Hon upptäckte att även om ensamheten ibland knackade på, så var hon inte längre rädd. Hon hade blivit sin egen bästa vän.
Och så, när hon minst anade det, segrade kärleken till sig själv. Den blev starkare än kraven, större än ångesten, och mer uthållig än ensamheten. Hon valde sig själv, och i det valet fann hon en frihet och glädje som ingen annan kunde ge.
