Finns en sprucken människa
Blogg
Sida 7
Läkandets process
17 nov. 2022
Hon kommer aldrig att läka helt,
hon vet om domen,
Men det kommer att finnas stunder,
av ögonblick,
där livet trots allt kommer att
kännas fullkomligt...
detta i sig är läkandets
mirakel...
Imani
8 nov. 2022
Jag stannade mitt liv i flykten, när någon som stod mig mycket nära drabbades av en dödlig sjukdom. Vår återförening blev bitterljuv, då tiden tillsammans blev kort. Även om åren ifrån varandra varit många, så fanns den genuina respekten för varandra kvar, liksom kärleken och omsorgen om varandra. Vi var en helig allians med barn , en odödlig allians.
Genom skogarna hade vi en gång i tiden sprungit skrattande och lekt i vår ungdom. I de klaraste vatten hade vi dykt och genom landskapen och länderna hade vi vandrat tillsammans. Vår kärlek till fornstora civilisationer, religionen och filosofin sammanlänkade oss liksom barnen.
Men en dag slutade vår gemensamma väg, men inte för att kärleken tog slut, utan för ungdomens dåraktighet. Vi fann nya universum att utforska och centrera kring. Men minnena bestod som ett odödligt monument!
En vinterdag kom ett meddelande om att han var sjuk. Meddelandet hade tagit över ett år att nå mig, då jag var på flykt. Just där och då stannade jag mitt hela liv. Jag kommer aldrig någonsin att glömma hans första ord till mig, när vi talades vid i telefonen. " Nu kan jag dö i frid Imani, för du har kommit tillbaks till mitt liv. " Imani var namnet han alltid kallade mig, Imani som betyder tro och hopp på hans språk. Redan när vi möttes första gången, sa han att om han tror på någonting i sitt liv, så är det mig. Att all hans tro och hopp fanns hos mig.
Jag och barnen fanns vid hans sida genom hans svåra sjukdom, vi hann dela många minnen och skratt och hade många intensiva diskussioner om meningen med livet och om gudomen. Men vår tid blev kort och sjukdomen gjorde hans sista tid brutal.
Nu efteråt ser jag det som en stor ära, att någon så gränslöst kunde tro så mycket om mig och sätta allt hopp till mig, därför tog jag namnet Imani, för att hedra en av de finaste människor som jag någonsin träffat och som inte längre vandrar på denna jord.
Aldrig glömd och alltid älskad av oss.
// Zelda Imani 2022-11-08
Fragment
8 nov. 2022
Bedrägeri
Ibland lurar hon världen,
med hennes bästa leende,
hennes värsta dagar.
Lågor
Hon hoppas en dag,
brinna såsom hon en gång gjorde,
brinna för allt hon
håller kärt...
Hon hoppas hennes själ brister ut
i fyrverkeri,
vilt, galet och euforiskt...
Men hon vill aldrig någonsin mer,
drunkna i någon annans lågor.
Gammal själ
Hon är en gammal själ,
där kärlek fortfarande är ledordet.
Hon är en gammal själ,
där frid fortfarande råder över kaos.
Hon är en gammal själ,
i en värld,
som försöker bryta
visdomen.
Vilse
22 sep. 2022
Ibland har tröttheten inget namn...
Den är bara där, dov och mörk,
och hotfull.
Jag fruktar att jag gjort det,
alldeles för länge...
Stannat i mörkret,
omsluten av mörkret...
Jag måste finna modet,
och hoppet...
annars blir jag uppäten här.
Resan är oändligt lång,
alltför lång...
Jag förlorar hela tiden
bitar av mig själv...
Vilsen i mörkret...
Vilse i det mörkaste av vatten.
Dikter
22 sep. 2022
Absolution
Vid varje svart natt ,
söker själen efter absolution,
för helandet hon söker,
men inte finner.
Sökandes efter svaren,
som inte kommer,
där hennes val,
endast blir att existera,
i skymingslandet
där hon bor.
Läkning
Ibland är helandet och läkningen
vila...
Den gömmer sig från världen
och den bär allt inom sig...
Så var stilla och njut av tystnaden,
och hör någonstans långt bort,
en porlande bäck,
som viskar om bättre tider...
Läkningen är långsam,
och hoppet ger löften,
men smärtar ibland i dagsljuset,
när siluetten av smärta
blir så mycket tydligare...
Fenix
Hon vände ryggen,
till den sargade kroppen
och själen.
Hon valde att möta de
flammande lågorna,
först då kom hoppet
i sanningen...
Sista chansen
24 aug. 2022
Vi glömmer aldrig
28 jan. 2022
Till minne av förintelsen, så ärar vi offren och överlevarna i en av de mörkaste perioderna i vår historia. Men det är inte tillräckligt att inte glömma. Mänskligheten måste vinna över det onda och vi måste varje dag lära oss att bekämpa hat i alla former.
Vi kommer aldrig någonsin att glömma.
Jag är tom nu
3 jan. 2022
Jag kunde aldrig drömma om att hela mitt liv skulle förändras av ett virus, som i sin tur genererat i livshotande sjukdomar. I nästan två år har jag varit sjuk, i mars 2020 kom viruset som förändrade mitt och min familjs liv.
Jag har kämpat i nästan två år och det har tagit mig till de mörkaste platserna. Så mycket förtvivlan, så mycket ångest och uppgivenhet. Ett långt bokslut, som ständigt avbryts av hoppets skimmer som tittar in.
Så mycket rädsla, så mycket ensamhet, så mycket klarseende, så många insikter som jag önskat jag haft så mycket tidigare.
Min väg har aldrig varit osäkrare och min ångest aldrig större. Min själ bär på sorg och jag har aldrig varit tommare. Var detta mitt liv? Är detta allt? Så mycket jag behöver göra, så mycket jag önskar ännu få uppleva.
Jag vill leva, jag vill vinna över mina sjukdomar, jag vill andas utan smärta och jag vill känna vinden i mitt hår och andas in den friska luften efter ett sommarregn. Jag vill leva, jag vill ha många fler år med mina barn och jag vill bli älskad för den jag är.
Och jag har så mycket att skriva, så mycket att berätta och att lämna till eftervärlden. Mitt avtryck i tid och rum.
Du saknas mig
3 jan. 2022
Jag kommer ihåg hur vi skrattade tillsammans
och jag kommer ihåg hur du såg på mig,
hur du fick mig att känna
mig så utvald och speciell
Jag kommer ihåg din stolthet över mig,
och din rädsla att förlora mig,
in i det sista...
Jag kommer ihåg alla vakna nätter
och alla intensiva samtalen som
rörde sig om allt mellan
himmel och jord
Du var min andra hälft och du var mitt syre
och jag var ditt....
Jag kommer ihåg hur dåraktiga vi var.
när vi trodde att vi var odödliga.
Vemod
4 nov. 2021
Vart tog livet vägen? Vart tog drömmarna vägen? Vart tog jag vägen? Uppslukad av intet och det svarta hålet där materian och jaget dissikeras varje dag i oändligheten.
Det var inte så mina drömmar en gång handlade om, när jag fortfarande uppfattade världen som god och när jag fortfarande trodde, att störst av allt är kärleken.
Det var inte så här jag hade tänkt livet, det var inte så här jag ville leva. För detta är inte ett liv.
Trasig
16 okt. 2021
Trasig själ, trasig kropp, trasigt hjärta och trasiga tankar. Jag tänkte inte livet så. Jag drömde en gång om hälsa, lycka och kärlek. Men mest av allt kanske om harmoni och sinnesfrid.
Jag är inte där och accepterar att jag nog aldrig kommer dit. Min värsta fasa var att försvinna i livet och i tidens mitt. Det fanns så mycket som jag ville hinna, ville förbereda. Jag har kommit till den punkten att det spelar inte längre någon roll.
Mitt syfte vet jag inte längre, kanske moderskapet men definitivt inte kärleken. Mitt syfte kan hända också vara ordet. Då och nu.
Bokslut
12 okt. 2021
I mars 2020 drabbade pandemin mig och min familj, oväntat och som en blixt från en klar himmel, kom farsoten in i våra liv. Inte en gång utan flera gånger, för att göra mig väldigt sjuk. I tjugo månader har jag kämpat för min överlevnad och med så många svåra komplikationer.
Efter första infektionen, trodde jag att livet snart skulle komma tillbaks, jag hade så fel. Komplikationerna och återinsjuknanden följde på varandra. I somras förstod jag att mina steg måste vara små, för att överhuvudtaget överleva....
Det värsta av allt är, att jag är så trött nu. Vissa dagar är det enbart viljan att överleva som tar mig vidare. Men jag känner också sorg och vemod! Jag gör löpande bokslut, Var mitt liv inte mer än så här? Bara kamper och så lite kärlek...
Så många svarta år, så många år i ondska och vansinne och så lite kärlek. Så mycket ensamhet... Var detta allt? Jag ber varje dag om att överleva några år, att få några år av ljus.
Kanske, kanske inte...
Stolt
12 okt. 2021
Så länge jag kan minnas, har mitt liv skyndat fram i ett snabbt tempo. Har aldrig hunnit att stanna, mest i rädsla att drunkna i sorg. Så många prövningar och så oändligt mycket smärta. Jag minns inte längre lyckan eller skratten, jag minns mer de oändliga djupen och dalarna, smärtan som var gastkramande och rädslan att inte överleva.
Jag kommer ihåg som igår alla förnedringar, allt hat och jag känner fortfarande ondskan. Jag känner fortfarande sveket, men jag kunde aldrig släppa taget, för vem skulle ha räddat mina barn?
Många ville älska mig, men ingen ville rädda mig.
Jag förvandlades
6 okt. 2021
Vår kärlek är gigantisk och vår passion brinnande,
du och jag är alpha och omega,
början och slutet....
Jag har väntat tålmodigt.
det har varit min skyldighet, för mina synders skull
och efter våra svåra år...
Jag har alltid trott på vårt lyckliga slut,
att vi en dag möter världen tillsammans,
men jag står vid avgrundens rand,
svart, ihålig och tom...
Jag har inte vunnit kampen om livet ännu,
var är början och slutet,
alpha och omega?
