Under ytan av styrka och kontroll finns en sprucken människa
Maskernas sprickor
Bakom varje leende – en spricka,
en glipa där sanningen rinner ut.
Jag har gömt mig bakom masker så länge
att min egen spegel ger mig tvivel.
Mitt skratt är repat porslin,
ögonen dränkta i förlorad ro.
Ingen ser hur hjärtat knakar i fogarna,
hur ångesten smyger som skuggor mot min hud.
Jag lärde mig tidigt att spela roller,
att sminka över sprickorna med andras förväntan.
Men nätterna bultar på min dörr,
och varje tystnad blir ett skrik.
I mörka timmar viskar förtvivlan,
den kryper längs väggarna i mitt rum.
Smärtan sitter djupt, som en rostig spik
i hjärtats trötta panel.
Ändå reser jag mig – dag efter dag,
och bär mina masker med darrande hand.
För det är lättare att dölja sin trasighet
än att visa världen vem man egentligen är.
Men ibland, i skärvorna av mig själv,
ser jag ljuset sippra in genom sprickorna.
Kanske är det där – i min ofullkomlighet –
som hoppet bor.
