Finns en sprucken människa
Inombords krig
Jag bär ett rum inuti,
utan fönster, utan dörr,
där tankar slår hårdare än rösterna utanför.
Ångesten kommer som en storm,
plötslig, oförklarlig,
en jordbävning ingen annan ser.
Hjärtat rusar, händerna darrar,
min kropp tror att historien börjar om igen.
Jag vill tala, men orden gömmer sig.
I sorlet av andra drunknar jag,
så jag väljer stillheten –
ett hörn, en bok, en tyst blick.
Att vara nära känns ibland som att försvinna,
men ensamheten blir också en sköld.
I min tystnad hittar jag andrum,
ett svagt ljus som inte bländar,
en plats där jag kan läka långsamt,
utan att någon ser min kamp.
