Ensamhetens ö

På ensamhetens ö står jag,

där vågorna slår mjukt mot karga klippor,

och ingen annan röst än min egen,

ekar mellan tystnadens granitväggar.

Samvaron lockar ibland med skratt och sorl,

men jag drar mig bakåt, som ett skuggspel i skymningen,

och låter tryggheten skölja över mig –

den som bara finns där ingen annan når.

Här finns inga krav, inga masker att bära,

bara det stilla sällskapet av min egen tanke,

där ensamheten är en filt mot kylan,

och världen får snurra på utanför min horisont.

Jag väljer tystnadens sällskap,

när hjärtat längtar efter ro

och tryggheten är min egen isolerade ö –

en plats där jag får vara hel, även om ingen ser.

Andra inlägg