Branden i det inre rummet

I ett rum som ingen annan någonsin hade sett, vandrade Aaren — inte som en kropp, utan som en känsla som fått ben. Rummet var varken mörkt eller ljust, bara… pågående, som om det hela tiden höll andan. Väggarna pulserade i takt med tankarna, och golvet var täckt av minnen som ännu inte hänt.

Aaren var trött. Inte ”sova”-trött, utan den sorts trötthet som kommer när själen bråkat med sig själv för länge. Det eviga frågandet: Vad är jag? Varför känns allting så både djupt och tomt? Var går gränsen mellan den jag tror att jag är och den jag önskar att jag vore?

En viskning slingrade sig längs rummets kanter.

”Du är allt du inte vågar erkänna.”

Aaren vände sig om. Fram trädde Gestalten — en skepnad gjord av tvivel, glömska och gamla ofärdiga meningar. Ögonen glimmade av halvkvävda sanningar.

”Varför kommer du alltid när jag är som svagast?” frågade Aaren.

”För att du lyssnar bäst då.” Gestalten log med en smula sorg. ”Du vill veta varför du finns, men du vägrar stå ut med att svaret inte är ett ord, utan ett liv.”

Aaren kände hur något inom hen rörde sig, som en fågel som dunkar med vingarna i en bur.

”Och du?” frågade Aaren. ”Vad är din roll i allt det här?”

Gestalten skrattade mjukt. ”Jag är kampen. Jag är sprickan i fasaden som låter ljuset in. Jag är vägran att nöja sig med enkla svar. Utan mig skulle du aldrig söka djupare.”

Då började rummet brinna — inte av eld, utan av insikt. Minnesfragmenten på golvet lyfte som fjädrar i en storm. Aaren stod mitt i det virvlande kaoset och förstod plötsligt något enkelt men omvälvande:

Det var aldrig meningen att vinna kampen. Det var meningen att gå den.

Aaren lade handen på Gestaltens bröst. ”Stanna hos mig. Men dominera mig inte.”

Gestalten nickade, och dess form började mjukna, bli mindre hotfull, mer som en följeslagare än en fiende.

”Det är allt jag någonsin velat,” sade den.

När elden lade sig, hade rummet förändrats. Det var fortfarande inte ljust, inte mörkt — men för första gången kändes det rymligare. Som om Aaren, mitt i stridens mitt, hade upptäckt att själen inte var en slagplats… utan ett landskap som fortfarande höll på att formas.

---

Andra inlägg

• Det nya landskapet – Horisontens födsloplats
• Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum
• Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum
• Vandringen genom Skymningspassagen
• Konsten som höll mig uppe när allt föll
• Allt som räknas
• Hoppet och Ångesten - En pjäs i fyra akter
• Hoppets glimmer
• Till dig som bär världen tyst