Det finns ögonblick i livet som förändrar allt

Det finns ögonblick i livet som förändrar allt. Stunder som ristar sig in i kroppen, i hjärtat, i varje andetag. För mig var det inte ett enda ögonblick, utan en lång kedja av dem – år av kamp, av tystnad, av överlevnad. År där jag bar mig själv och mina barn genom en verklighet som ingen borde behöva uppleva, men som så många gör. En verklighet där trygghet inte var självklar, där rättssystemet inte bar, där hjälpen som borde finnas ofta uteblev.

Jag har levt i utsatthet. Inte som ett abstrakt begrepp, utan som en fysisk, känslomässig och existentiell verklighet. Jag har känt hur marken skälver under fötterna, hur rädslan gör världen liten, hur ensamheten får väggarna att eka. Jag har tvingats se mina barn uppleva sådant barn aldrig ska behöva förstå. Och trots att jag i dag står upp, trots att jag har tagit mig vidare, så lever delar av utsattheten fortfarande kvar i mig. Den följer mig som ett minne, som ett sår, men också som en kraft.

Det var mitt i den kraften som ett löfte föddes. Ett löfte från mig till mig själv, och till alla dem som befinner sig där jag en gång stod.

Jag lovade att om jag överlevde, om jag lyckades ta mina barn och mig själv vidare, så skulle jag ägna mitt liv åt att hjälpa andra. Jag skulle bli den person jag själv behövde men aldrig fick. Den hand som sträcker sig fram i mörkret. Den rösten som säger: Du är inte ensam. Det här är inte allt. Det finns en väg vidare.

Jag visste tidigt att jag ville arbeta för utsatta kvinnor och barn. Inte som ett arbete – utan som en livsuppgift. För jag har sett vad som händer när system fallerar. Jag har känt den förlamande sorgen när myndigheter inte ser, inte skyddar, inte agerar. Och just därför vet jag också hur avgörande det är att någon gör det. Att någon lyssnar. Att någon vågar stå kvar, även när det är svårt, även när det är tungt.

Min resa har inte varit rak. Den är fortfarande bitvis brant, fylld av skuggor från det förflutna och pågående svårigheter som skapas av förföljelser och våldsbrott som gett ringar på vattnet långt efter att de begicks. Men jag bär inte längre min historia som en kedja. Jag bär den som en låga. En låga som brinner för förändring, för rättvisa, för trygghet – för att ingen annan ska behöva gå igenom sin utsatthet ensam.

Jag har sett vad mod kan göra när det möts av stöd. Jag har sett hur barn kan återfå gnistor i ögonen, hur kvinnor kan resa sig på sätt som nästan trotsar verkligheten. Jag har sett hur en enda trygg punkt kan förändra ett helt liv.

Och jag vill vara den punkten.

Jag vill vara en del av förändringen i Sverige. Jag vill medverka till att barns och kvinnors rättigheter inte bara blir ord på papper, utan levd verklighet. Jag vill kämpa för de strukturer som saknas, för de luckor som gör att utsatta faller igenom, för det mod och den empati som vår samhällsapparat ofta förlorat på vägen.

Att viga mitt liv åt detta arbete var aldrig ett svårt beslut. Det var en självklarhet. Ett hjärtslag. Ett löfte som jag bär med mig varje dag.

För jag vet: ingen som överlevt det värsta ska behöva göra det ensam. Och varje gång jag möter någon som befinner sig i sin egen storm, så minns jag varför jag gör det här. Varför jag fortsätter. Varför jag aldrig kommer sluta.

Mitt liv är inte bara min berättelse. Det är också ett verktyg. En bro. En röst för dem som ännu inte vågar tala – eller inte får.

Och så länge jag har styrkan att stå, kommer jag stå för dem.

Bakom masken

Finns en sprucken människa

Det finns ögonblick i livet som förändrar allt

Andra inlägg