Finns en sprucken människa
Efteråt
Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.
Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.
Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.
Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.
Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.
Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.
Och det får räcka.
