Finns en sprucken människa
En trötthet utan sömn
Det finns en trötthet
som inte lägger sig i kuddens mjukhet,
inte löses upp i mörkret bakom slutna ögon.
Den bor djupare än musklerna,
djupare än blodet som går sin tunga rond
genom en kropp som redan gjort för mycket.
Det är en trötthet av att alltid vara beredd.
Av att lyssna efter steg
som kanske inte finns –
men som en gång fanns.
Minnet är ingen stilla plats.
Det är en korridor med dörrar som slår,
en vind som luktar järn och aska.
Det är händer som aldrig riktigt släpper,
ord som aldrig riktigt tystnar.
Och kroppen –
den minns även när viljan säger glöm.
Den darrar i sömnen,
vaknar före faran,
spänner sig mot skuggor som ännu bär ansikten.
Hur vilar man från det?
Hur lägger man ifrån sig år av vaksamhet
på nattduksbordet
som ett par glasögon?
Denna trötthet är inte lathet,
inte brist på styrka.
Den är märken efter strider
ingen såg,
segrar ingen firade.
Det är att bära sjukdomen som ett extra hjärta,
ett som slår ojämnt
men envist.
Det är att leva i en kropp
som både är hem och slagfält.
Och ändå –
mitt i denna bottenlösa matthet
andas du.
Inte för att det är lätt.
Inte för att rädslan är borta.
Utan för att något i dig
vägrar släppa taget om morgonen.
En liten, nästan ohörbar puls
som säger:
Jag är fortfarande här.
Z S B
Andra inlägg
Välkommen till
Bakom Masken
Bloggen om mitt
sanna jag,
Bakom maskerna.
"Tear off the mask.
Your face is
glorious."