Känslor som bränner

De gamla rummen i mig andas ännu,
där väggarna är klädda i minnen
som aldrig lärde sig att bli tysta.
Jag går försiktigt genom dem,
som om varje steg kunde väcka det förflutna
ur sin halvvakna vila.

De säger att tiden läker,
men mina dagar är sydda med trådar av återkomst,
ögonblick som återvänder som skuggor i gryning,
med kalla händer kring bröstkorgen.
Jag försöker leva i nuet,
men dåtiden sitter i andra stolen,
och viskar: ”Glöm inte.”

Det finns fotografier utan bilder,
bara känslor som bränner bakom ögonlocken.
Jag lärde mig att le medan jag drunknar,
att andas genom dimman av allt som varit,
att bära ett hjärta som vägrar släppa taget
om det som redan gått sönder.

Och ibland frågar jag mig själv
om det verkligen är livet jag fruktar —
eller tomrummet som väntar
om minnena en dag släpper taget.

Så jag står kvar i dörröppningen,
med halva kroppen i framtiden,
och den andra fastlåst i dåtidens ruiner,
där varje steg framåt
låter som ett svek.

Andra inlägg

• Flämtande puls
• Årskrönika: Skymningslandet och staten som vänder bort blicken
• Mellandagarna – när tiden stannar mellan det som varit och det som ännu inte blivit
• God Jul
• EPOS – Utan hud
• Sagt av mig, utan skydd
• EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen
• Sorgens högtidliga språk
• De som går utan hemvist