Kärlekens Mask

Vi möttes om natten, i skuggan av drömmar –

ditt leende, ett löfte om sanningens famn.

Jag sträckte min hand, du log så förtroligt,

men i ditt hjärta gömde sig nattens namn.

Vi byggde en värld av rosor och aska,

av ord som brände, men ändå förförde.

Dina kyssar var gift, din famn ett nät,

där trådar av svek långsamt förgörde.

Jag älskade bilden du målade vackert,

tills slöjan föll och sanningen stod klar.

Min älskade, min fiende, du bar min skugga –

du var natten, när jag längtade efter dag.

Nu ekar ditt skratt i tomma salar,

och kärlekens löften är aska och sten.

Men ännu, i mörkret, viskar mitt hjärta:

"En gång var du min, nu är du mitt fördärv."

Andra inlägg