Finns en sprucken människa
Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum
När ljuset från insiktens rum bleknade, fanns en känsla av tyngdlöshet i Aaren. Inte som att falla — mer som att bäras. Stegen blev inte längre hörbara, och diset runt hen bar en värme som kändes bekant, som en röst man glömt att man saknade.
Sedan stod rummet där.
Ingen dörr, ingen vägg. Bara en sfär av stillhet. Ett inre universum där allt var tyst… men inte tomt. Snarare fullt på ett sätt som inte behövde ord.
I rummet fanns ett ljus — inte starkt, inte svagt, men absolut. Det liknade inte eld eller sol eller lampa utan mer… medvetande. Ett stillsamt pulserande av ”jag är”.
Aaren tog ett steg närmare.
Ljuset reagerade, inte genom att ändra form, utan genom att bli mer närvarande. Som om det sett Aaren länge och nu var redo att tala. Fast det talade inte med ord, utan genom den där beröringen i bröstet som är både skrämmande och tröstande.
Aaren kände en rysning genom kroppen. ”Är du… kärnan av mig?”
Ljuset pulserade, och i pulsen fanns något som liknade ett ja — men också något mer: ett äntligen.
En röst formades, inte i rummet, utan direkt i Aaren:
”Jag är den du varit innan alla berättelser. Innan rädslan. Innan ambitionerna. Jag är ditt varande när du inte försöker vara något.”
Aaren andades långsamt, som om varje andetag doppades i en sorts urkänsla.
”Varför har du känts så långt bort?” frågade hen.
”För att du ofta letat efter mig i prestationer, i andra människor, i framtidens drömmar och gårdagens sår. Men jag bor i stillheten du alltid undviker.”
Aaren kände ett sting av sanning — och en oväntad lättnad.
”Och vad ska jag göra nu när jag funnit dig?”
Ljuset vibrerade så mjukt att hela rummet verkade andas med det.
”Ingenting… men medvetet. Lev… men vaket. Känn… utan att drunkna. Frukta inte tvivlet — det är ett sätt att förstå djupare.”
Aaren tog ett steg ännu närmare ljuset. När fingertopparna närmade sig dess glans vek det inte undan. Det tog emot.
Och just när fingertoppen nuddade ljuset, kände Aaren det:
En fullkomlig men ögonblicklig insikt — som ett hjärtslag som bar en hel bok.
Aaren var hel.
Inte för att allt var löst.
Utan för att allt fick finnas.
Rummet brast i ett stilla ljusfall. Inte explosion, snarare en mjuk upplösning, som dimma som drar sig undan när morgonen bestämmer sig.
Och där, i ljusets efterklang, öppnade sig det nya landskapet.
Andra inlägg
Välkommen till
Bakom Masken
"Tear off the mask.
Your face is
glorious."