Finns en sprucken människa
Konsten som höll mig uppe när allt föll
Det finns tider i livet när allt man trodde var stabilt plötsligt rasar. När tryggheten slits bort, när människor man litade på förvandlas till hot, när världen känns som en labyrint av skräck och hat.
Jag har levt igenom sådana år. År som var så mörka att jag ibland undrar hur jag ens tog mig igenom dem. Förföljelse, lögner, rädsla – till slut gick det så långt att livet själv hängde på en skör tråd. Det var som att stå mitt i ett stormhav utan land i sikte.
Men mitt i allt det där fanns något som aldrig lämnade mig: skapandet.
Skrivandet och målningen blev mitt ljus när allt annat slocknade.
När jag skrev, kunde jag andas igen. Orden gav form åt kaoset inuti. Jag skrev för att förstå, för att orka, för att minnas att jag fortfarande fanns kvar där någonstans bakom smärtan. Varje text blev som ett steg mot ytan, ett sätt att hitta mening i det meningslösa.
Och när jag målade, fick färgerna tala det som orden inte klarade. Penseln blev en förlängning av mitt hjärta – ibland darrande, ibland kraftfull. Jag målade för att överleva, för att få utlopp för det som annars hade ätit upp mig inifrån.
I efterhand ser jag att konsten inte bara räddade mig – den höll mig vid liv. Den bar mig genom nätterna när ångesten rev, genom dagarna när jag inte orkade mer. Den blev mitt sätt att säga: jag är fortfarande här.
De mörka åren förändrade mig. De lämnade ärr, men också något annat – en styrka, en envis glöd. Och jag tror att det är just i mörkret vi ibland hittar vår sanna röst.
För mig är skapandet inte bara terapi. Det är motstånd. Det är frihet.
Och det är mitt sätt att återta makten över en berättelse som andra försökte skriva åt mig.
Så jag fortsätter skriva. Jag fortsätter måla. För varje ord och varje färg är ett bevis på att jag överlevde – och att det fortfarande finns ljus, även efter den längsta natten.
Andra inlägg
Välkommen till
Bakom Masken
"Tear off the mask.
Your face is
glorious."