
Mellandagarna kommer som ett stilla mellanrum i kalendern. Julens röster klingar av, men världen är ännu inte på väg vidare. Allt står stilla — men inuti kan stormen fortsätta. För många är mellandagarna en tid av vila. För andra är de en påminnelse om allt som gör ont.
För den som bär på oro, förlust, trauma eller psykisk smärta kan dessa dagar kännas längre än alla andra. Tystnaden kan bli för stark. Minnet kan bli för nära. Tankarna kan bli tyngre när tempot saktar ner. För den som lever på flykt — i kroppen, i landet, i själen — kan mellandagarna bli ännu ett rum utan riktning. Ett tidsspann där man varken hör hemma i det förflutna eller framtiden.
💧 Bakom masken finns ett hjärta som kämpar.
Ett hjärta som kanske är utmattat.
Som burit för mycket ansvar, för mycket sorg, för många rädslor.
Ett hjärta som försökt vara stark när allt egentligen velat gå sönder.
I mellandagarna faller masker ibland av — om så bara i stillhet, när ingen ser.
Det är där tröttheten får ord.
Där saknaden vågar titta fram.
Där man viskar till sig själv: Jag orkar inte alltid. Och det måste få vara så.
🌿 Här finns plats för dem som inte orkar le.
För den som behöver dra sig undan.
För den som sörjer något som inte syns.
För den som kämpar sig igenom timmarna, inte dagarna.
Du behöver inte vara tapper i mellandagarna.
Du behöver inte prestera hopp, tacksamhet eller styrka.
Det räcker att du andas — långsamt, försiktigt, i din egen rytm.
✨ Mellandagarna kan också vara en mjuk påminnelse:
att du fortfarande finns här, trots allt du burit.
Att du är mer än dina sår, mer än din historia, mer än din smärta.
Att trasighet inte gör dig mindre mänsklig — den gör dig sann.
Och mitt i allt det svåra finns en stilla värme:
i varje steg du tagit fast det gjort ont,
i varje morgon du orkat öppna ögonen,
i varje liten vilja att fortsätta — om så bara en timme i taget.
💛 Till dig som går sönder, som försöker, som överlever:
Du är inte ensam här.
Bakom masken finns andra ansikten, andra hjärtan, andra liv — som känner som du.
Du får vila i mellandagarna.
Du får vara skör.
Du får vara människa.
Och ibland… är just det mod nog.
Z B S