Mörkret som stannar

En pjäs i tre akter

Roller:
Jag – en människa som långsamt förlorat sin rörelse och sin livskraft
Minnet – en röst från det förflutna, ibland ljus, ibland förrädisk
Mörkret – inte en person, utan en närvaro, hörs ibland som en viskning
Tystnaden – spelas inte, men är alltid där

AKT I – DEN BLÅ HIMLEN

(Scenen är öppen och ljus, men färgerna är blekta. En antydan till blomsteräng. Jag sitter stilla. Minnet rör sig fritt.)

Minnet:
Minns du?
När himlen var blå, inte hotfull, bara blå.
När gräset var mjukt nog att ligga i
utan att behöva vara beredd att resa sig snabbt.

Jag:
Jag minns…
men minnena känns inte som mina längre.
Som om de tillhör någon annan.
Ett barn. En annan kropp. Ett annat liv.

Minnet:
Du skrattade då.
Inte högt kanske, men utan rädsla.
Blommorna var inte symboler.
De var bara blommor.

Jag:
Ja.
Och världen krävde inget av mig.
Den slog mig inte.
Jag behövde inte fly.

(Ett svagt mörker rör sig över scenen, som en skugga.)

Minnet:
Det var en oskyldig tid.

Jag (lågt):
Den känns så långt borta nu.
Som en saga jag inte längre tror på.

(Ljuset dämpas.)

AKT II – SKUGGORNES TILLVÄXT

(Scenen är mörkare. Minnet rör sig långsammare. Jag är mer orörlig.)

Jag:
De mörka minnena tar mer plats.
De tränger undan allt annat.
Förföljelsen.
Slagen.
Hatet som alltid hittade mig.

Minnet:
Du försökte överleva.

Jag:
Jag försökte.
Jag sprang tills benen skrek.
Jag kämpade tills kroppen lärde sig att smärtan var normal.
Hoten blev vardag.
Rädslan blev hem.

(Mörkret hörs som en låg viskning.)

Mörkret:
Det finns ingen plats kvar för ljus.

Jag:
Nej.
De ljusa minnena bleknar.
De mörka växer, förökar sig, tar över.
Som om de vill bevisa
att det alltid varit så här.

Minnet (brutet):
Det fanns kärlek också.

Jag:
Inte tillräckligt.
Inte stark nog.

(Jag försöker resa mig men misslyckas.)

Jag:
Och sedan kom sjukdomarna.
De tog det sista jag hade kvar: rörelsen.
Flykt.
Motstånd.

(Minnet stannar upp.)

AKT III – STILLHETENS RUM

(Scenen är nästan helt mörk. Jag ligger eller sitter orörlig. Minnet står långt bort.)

Jag:
Nu är jag stilla.
Inte av fred.
Utan av utmattning.

Minnet:
Du kan vila.

Jag:
Det här är ingen vila.
Det är ett upphörande av kamp.
Jag kan inte längre fly.
Jag kan inte slåss för mitt liv.

(Mörkret är överallt.)

Mörkret:
Jag styr nu.

Jag:
Ja.
Livskraften är borta.
Inte stulen –
förbrukad.

(En lång paus.)

Jag:
Allt som finns kvar
är fragment.
En blå himmel som inte längre känns sann.
En blomsteräng som inte längre går att nå.

(Minnet viskar.)

Minnet:
Du var oskyldig en gång.

Jag:
Jag vet.
Men mörkret vann.

(Tystnad. Ingen musik. Inget ljus. Bara närvaro.)

SLUT

Andra inlägg

• Spiritualitet i en tid som inte har tid
• Flämtande puls
• Känslor som bränner
• Årskrönika: Skymningslandet och staten som vänder bort blicken
• Mellandagarna – när tiden stannar mellan det som varit och det som ännu inte blivit
• God Jul
• EPOS – Utan hud
• Sagt av mig, utan skydd
• EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen