Finns en sprucken människa
När masken växt fast
Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.
Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.
Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.
Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.
Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.
Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.
För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?
