Finns en sprucken människa
SKINN – en trilogi om att falla isär och börja leva
Inledning
Det finns en punkt där smärtan slutar vara dramatisk
och bara blir vardag.
Där man inte längre skriker —
man viskar, andas, fortsätter.
Den här trilogin handlar om det ögonblicket.
Om den tysta sortens överlevnad.
Om hur man långsamt river av sig världen
och står kvar —
hudlös, men äkta.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
I. När masken växt fast
Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.
Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.
Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.
Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.
Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.
Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.
För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
II. Efteråt
Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.
Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.
Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.
Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.
Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.
Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.
Och det får räcka.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
III. Att börja om
Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.
Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.
Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.
Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.
Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.
Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.
Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.
Och för första gången
är det nog.
