Skuggornas tystnad

Natten viskar utan röst,
ett tomrum som aldrig blir mätt.
Mellan stjärnorna finns bara avstånd,
och i mig – samma oändliga glapp.

Jag vandrar genom dagar
som inte bär någon tyngd,
de faller sönder i händerna,
som aska genom fingrar.

Varje spegel ljuger,
visar en kropp, men inte ett jag.
Vem är jag, om inte ett eko,
ett minne som ingen minns?

Tiden slukar oss långsamt,
en droppe i taget,
tills inget återstår
utom skuggornas tystnad.

Och kanske är det allt –
att vi bara blixtrar till,
ett kort sken i mörkret,
innan vi sjunker tillbaka
till den stillhet
som alltid väntade på oss.

Andra inlägg