Årskrönika: Skymningslandet och staten som vänder bort blicken

Inledning

Den här årskrönikan är skriven ur min egen erfarenhet — som en människa i skydd, som lever i skymningslandet mellan hot och överlevnad. Bakom Masken är inte bara ett projekt eller en röst. Det är min verklighet. Och det är berättelsen om alla oss som blivit osynliga i ett samhälle som säger sig skydda — men oftast sviker.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Jag lever i skymningslandet.
Inte i ett poetiskt mellanrum, utan i ett liv där adressen är skyddad, dörren kontrolleras två gånger och rädslan ibland följer med som en skugga in i sömnen. Jag bär en verklighet som samhället gärna pratar om — men sällan vill se.

Det här året har lärt mig mycket om vad utsatthet egentligen betyder i Sverige. Det handlar inte bara om hot, våld och tvång. Det handlar också om vad som händer när systemet som säger sig skydda oss börjar svaja. När lagar, handläggningstider och byråkrati väger tyngre än människors liv.

Vi som lever gömda, skyddade, jagade — vi finns. Men vi får inte plats i statistiken, inte i trygghetsretoriken, inte i politiska tal om ”säkerhet”. Vi är fotnoter i dokument, tystnad i marginaler.

Och ändå bär vi vidare.

Jag har mött myndighetsrum där min rädsla måste bevisas.
Där min berättelse vägs, granskas och ifrågasätts.
Där trygghet inte är en rättighet — utan en förhandling.

Jag har hört politiker tala om trygghet medan människor som mig tyst fortsätter byta boende, byta namn, byta liv för att överhuvudtaget få överleva. De talar om ordning — men jag lever i en vardag där mitt liv känns oordnat därför att någon annan bestämde att jag inte skulle få vara trygg.

Det är lätt att säga att samhället tar ansvar.
Det är svårare att leva där ansvaret inte riktigt når fram.

Och mitt i allt detta — finns vi som ändå står kvar.

Jag tänker på oss som lever i skymningslandet:
På oss som håller ihop våra kroppar fast de är trötta av oro.
På oss som bär tystnaden eftersom sanningen ibland är för farlig att uttala högt.
På oss som inte syns — men som vägrar upphöra att existera.

För även om politiken talar om oss som ”ärenden”, ”kostnader”, ”insatser” — så är vi människor.
Med minnen. Med drömmar. Med en förbannad envis vilja att få leva.

Och ja — jag är kritisk.
Kritisk mot ett samhälle som bygger trygghet för vissa, men lämnar andra i skymningens skarv.
Kritisk mot beslut som talar om effektivitet, medan våra liv fastnar i väntan.
Kritisk mot den tystnad som säger: ”Vi ser dig — men inte tillräckligt för att agera.”

Men jag bär också något annat.
Något som ingen lagtext kan radera.

En vilja.

En vilja att fortsätta andas, fortsätta kämpa, fortsätta tro på att framtiden inte alltid måste gömma sig bakom rädsla. En vilja att en dag få stiga ut i ljuset utan att behöva förklara varför jag överlevde.

Mitt hopp är inte naivt.
Det är motsträvigt. Tätvävt. Segt som livskraft.

Det lever i varje steg jag tar trots rädslan.
I varje dag jag finns kvar fast världen skaver.
I att jag fortfarande kan säga:

”Jag är här. Jag finns. Jag tänker fortsätta leva — även när samhället inte bär mig.”

Och kanske är det just i detta motstånd — i vår envisa överlevnad — som framtiden börjar ta form.

Z B S

---

Andra inlägg

• Mellandagarna – när tiden stannar mellan det som varit och det som ännu inte blivit
• God Jul
• EPOS – Utan hud
• Sagt av mig, utan skydd
• EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen
• Sorgens högtidliga språk
• De som går utan hemvist
• När Lucia vandrade genom vintern
• Inuti tystnaden bor jag