Spiritualitet i en tid som inte har tid

Det talas förvånansvärt lite om spiritualitet i ett samhälle som ständigt talar om välmående. Vi mäter sömn i appar, stress i pulszoner och lycka i självskattningsformulär. Men det som inte låter sig räknas – det ordlösa, det inre, det som inte kan effektiviseras – lämnas ofta därhän. Kanske för att spiritualitet kräver något vi har ont om: stillhet.

För många har spiritualitet blivit ett misstänkt ord. Det låter flummigt, privat eller i värsta fall dogmatiskt. Ändå söker sig allt fler till meditation, retreat, yoga eller naturupplevelser som lovar något bortom prestation. Inte för att fly verkligheten, utan för att orka stanna i den. Spiritualitet i dag är sällan en trosbekännelse – snarare en längtan efter sammanhang.

Vi lever i en tid där identitet ofta formas genom yta: vad vi jobbar med, konsumerar, presterar. Spiritualitet pekar i motsatt riktning. Den ställer frågor som inte leder till karriärsteg eller optimering: Vem är jag när jag inte gör något? Vad återstår när rollerna faller av? Det är frågor utan snabba svar, och just därför känns de radikala.

Kanske är spiritualitet inte något man ”har”, utan något man tillåter. Ett mellanrum där man inte måste förstå allt. Ett ögonblick av vördnad inför naturen. En känsla av förbindelse med något större än det egna jaget – oavsett om man kallar det Gud, medvetande, universum eller bara liv. Det gemensamma är inte orden, utan erfarenheten av att inte stå ensam.

I ett samhälle präglat av psykisk ohälsa, ensamhet och existentiell trötthet blir spiritualitet ibland den plats där språket tar slut men mening ändå uppstår. Inte som ersättning för terapi, medicin eller sociala reformer, utan som komplement. Som en påminnelse om att människan inte enbart är ett problem som ska lösas, utan också ett mysterium som får finnas.

Det kanske mest provocerande med spiritualitet i vår tid är att den inte låter sig forceras. Den går inte att klicka hem, schemalägga fullt ut eller göra effektiv. Den kräver närvaro – och därmed mod. Mod att möta sig själv utan filter, utan distraktioner. Mod att stanna upp när allt runt omkring skriker efter rörelse.

Kanske är det därför spiritualitet återkommer, gång på gång, i olika former. Inte som en trend, utan som ett grundbehov. När svaren blir för många och riktningarna för få, söker vi inte mer information – utan förankring.

Och kanske är det just där spiritualiteten bor: inte i det upphöjda, utan i det vardagliga. I andetaget som märks. I tystnaden som inte fylls. I känslan av att livet, trots allt, är större än vår kontroll över det.

---

Andra inlägg

• Flämtande puls
• Känslor som bränner
• Årskrönika: Skymningslandet och staten som vänder bort blicken
• Mellandagarna – när tiden stannar mellan det som varit och det som ännu inte blivit
• God Jul
• EPOS – Utan hud
• Sagt av mig, utan skydd
• EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen
• Sorgens högtidliga språk