Tro

Tro är något märkligt. Den syns inte, väger ingenting, kan inte mätas i handen – och ändå kan den bära en människa genom det som annars skulle krossa henne.

Att tro är att hålla fast vid en inre visshet när världen darrar. Det är att se en möjlighet där andra ser en mur. Man säger att tro kan försätta berg, och kanske handlar det inte om att flytta sten, utan om att flytta hjärtat. Att förvandla rädsla till handling. Att resa sig en gång till, fast kroppen är trött och vägen lång.

Tro är också en kompass.
Inte en karta med alla svar, utan en stilla riktning.
Den viskar om rätt och fel när det vore enklare att blunda.
Den påminner oss om värdighet när världen lockar med hårdhet.
Den lär oss att varje människa bär något heligt – oavsett namn, språk eller tradition.

I tro, oavsett religion, finns en gemensam kärna:
längtan efter det goda.
Längtan efter att älska och bli älskad.
Längtan efter att göra rätt, även när ingen ser.

En människa som tror bär ofta en ödmjukhet inför livet. En insikt om att vi inte är ensamma, att våra handlingar betyder något, att varje möte är en möjlighet att välja ljus framför mörker. Det betyder inte att troende människor är felfria – men det betyder att de strävar. Och i den strävan ligger godheten.

Tro kan bygga broar mellan människor som annars aldrig skulle mötas. Den kan få händer att sträckas ut, få förlåtelse att växa där bitterhet kunnat slå rot. Den kan få oss att se varandra inte som främlingar, utan som medvandrare.

Kanske är det där det verkliga undret finns:
inte i mirakler som bryter naturlagar,
utan i hjärtan som väljer kärlek framför hat.

Tro är inte bara en övertygelse.
Den är en rörelse inåt – och en rörelse mot varandra.
Och när den får leva fritt, blir den inte en mur mellan människor,
utan en bro av ljus.

Z B S

Andra inlägg

• Aldrig fri
• Tron stannar kvar
• En trötthet utan sömn
• I din famn ( 2 )
• I din famn (1 )
• Efter allt som föll
• Att sluta kriga med sitt förflutna
• Jag är inte detta namn och denna kropp
• Mitt öde är förseglat