Tvivel

Det gör ont att andas ibland.
Som om luften väger mer än jag.
Som om varje andetag är ett val jag inte längre vet varför jag gör.

Jag säger att jag är trött,
men det är inte sömn jag saknar.
Det är mening.

Allt jag trodde var jag
har börjat spricka i kanterna.
Orden jag brukade stå på
är nu bara ljud i vinden.

Jag ser mig i spegeln och möter någon
som inte längre tror på sina egna löften.
Någon som lärt sig att le
för att inte skrämma folk.

Jag hatar att jag tvivlar på allt —
på mig själv, på framtiden,
på om det ens spelar någon roll.
Det gör ont att bry sig.
Men det gör ännu ondare att inte göra det.

De säger att smärta gör en starkare.
Men ingen säger hur mycket som krävs
innan man bara blir tom.

Och mitt i allt det här —
i den tunga, klibbiga tystnaden —
hör jag fortfarande ett svagt hjärtslag.
Inte vackert. Inte hoppfullt.
Bara envis.
Som en påminnelse:
att jag fortfarande finns.
Trots allt.

---

Andra inlägg

• Det finns ögonblick i livet som förändrar allt
• Löften som föds ur mörker
• Det nya landskapet – Horisontens födsloplats
• Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum
• Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum
• Vandringen genom Skymningspassagen
• Branden i det inre rummet
• Konsten som höll mig uppe när allt föll
• Allt som räknas
• Hoppet och Ångesten - En pjäs i fyra akter